1 And Job answered and said,

2 Even to-day is my complaint bitter: my stroke is heavier than my groaning.

3 Oh that I knew where I might find him, that I might come to his seat!

4 I would order the cause before him, and fill my mouth with arguments;

5 I would know the words he would answer me, and understand what he would say unto me.

6 Would he plead against me with {his} great power? Nay; but he would give heed unto me.

7 There would an upright man reason with him; and I should be delivered for ever from my judge.

8 Lo, I go forward, but he is not there; and backward, but I do not perceive him;

9 On the left hand, where he doth work, but I behold {him} not; he hideth himself on the right hand, and I see {him} not.

10 But he knoweth the way that I take; he trieth me, I shall come forth as gold.

11 My foot hath held to his steps; his way have I kept, and not turned aside.

12 Neither have I gone back from the commandment of his lips; I have laid up the words of his mouth more than the purpose of my own heart.

13 But he is in one {mind}, and who can turn him? And what his soul desireth, that will he do.

14 For he will perform {what} is appointed for me; and many such things are with him.

15 Therefore am I troubled at his presence; I consider, and I am afraid of him.

16 For *God hath made my heart soft, and the Almighty troubleth me;

17 Because I was not cut off before the darkness, neither hath he hidden the gloom from me.

1 Därefter tog Job till orda och sade:

2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.

3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.

5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.

7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;

9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.

11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.

12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.

14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.

16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,

17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.