1 Le disposizioni dell’animo son dell’uomo; Ma la risposta della lingua è dal Signore

2 Tutte le vie dell’uomo gli paiono pure; Ma il Signore pesa gli spiriti

3 Rimetti le tue opere nel Signore, E i tuoi pensieri saranno stabiliti

4 Il Signore ha fatto ogni cosa per sè stesso; Eziandio l’empio per lo giorno del male

5 Chiunque è altiero d’animo è abbominevole al Signore; D’ora in ora egli non resterà impunito

6 L’iniquità sarà purgata con benignità, e con verità; E per lo timor del Signore l’uomo si ritrae dal male

7 Quando il Signore gradisce le vie dell’uomo, Pacifica con lui eziandio i suoi nemici

8 Meglio vale poco con giustizia, Che grandi entrate senza dirittura

9 Il cuor dell’uomo delibera della sua via; Ma il Signore dirizza i suoi passi

10 Indovinamento è nelle labbra del re; La sua bocca non falla nel giudicio

11 La stadera, e le bilance giuste son del Signore; Tutti i pesi del sacchetto son sua opera

12 Operare empiamente è abbominevole ai re; Perciocchè il trono sarà stabilito per giustizia

13 Le labbra giuste son quelle che i re gradiscono; Ed essi amano chi parla dirittamente

14 L’ira del re son messi di morte; Ma l’uomo savio la placherà.

15 Nella chiarezza della faccia del re vi è vita; E la sua benevolenza è come la nuvola della pioggia della stagione della ricolta

16 Quant’è egli cosa migliore acquistar sapienza che oro! E quant’è egli cosa più eccellente acquistar prudenza che argento!

17 La strada degli uomini diritti è di stornarsi dal male; Chi osserva la sua via guarda l’anima sua

18 La superbia viene davanti alla ruina, E l’alterezza dello spirito davanti alla caduta

19 Meglio è essere umile di spirito co’ mansueti, Che spartir le spoglie con gli altieri

20 Chi è intendente nella parola troverà bene; E beato chi si confida nel Signore

21 Il savio di cuore sarà chiamato intendente; E la dolcezza delle labbra aggiugnerà dottrina

22 Il senno è una fonte di vita in coloro che ne son dotati; Ma l’ammaestramento degli stolti è stoltizia

23 Il cuor dell’uomo savio rende avveduta la sua bocca, E aggiunge dottrina alle sue labbra

24 I detti soavi sono un favo di miele, Dolcezza all’anima, e medicina alle ossa

25 Vi è tal via che pare diritta all’uomo, Il fine della quale son le vie della morte

26 L’anima di chi si affatica si affatica per lui stesso; Perciocchè la sua bocca lo preme

27 L’uomo scellerato apparecchia del male; E in su le sue labbra vi è come un fuoco ardente.

28 L’uomo perverso commette contese; E chi va sparlando disunisce gli amici

29 L’uomo violento seduce il suo compagno, E lo conduce per una via che non è buona.

30 Chi chiude gli occhi macchinando perversità, Dimena le labbra quando ha compiuto il male

31 La canutezza è una corona gloriosa; Ella si troverà nella via della giustizia

32 Meglio vale chi è lento all’ira, che il forte; E meglio vale chi signoreggia il suo cruccio, che un prenditor di città

33 La sorte è gittata nel grembo; Ma dal Signore procede tutto il giudicio di essa

1 En människa gör upp planer i sitt hjärta, men från HERREN kommer vad tungan svarar.

2 Var man tycker sina vägar vara goda, men HERREN är den som prövar andarna.

3 Befall dina verk åt HERREN, så hava dina planer framgång.

4 HERREN har gjort var sak för dess särskilda mål, så ock den ogudaktige för olyckans dag.

5 En styggelse för HERREN är var högmodig man; en sådan bliver förvisso icke ostraffad.

6 Genom barmhärtighet och trofasthet försonas missgärning, och genom HERRENS fruktan undflyr man det onda.

7 Om en mans vägar behaga HERREN väl så gör han ock hans fiender till hans vänner.

8 Bättre är något litet med rättfärdighet än stor vinning med orätt.

9 Människans hjärta tänker ut en väg, men HERREN är den som styr hennes steg.

10 Gudasvar är på konungens läppar, i domen felar icke hans mun.

11 Våg och rätt vägning äro från HERREN, alla vikter i pungen äro hans verk.

12 En styggelse för konungar äro ogudaktiga gärningar, ty genom rättfärdighet bliver tronen befäst.

13 Rättfärdiga läppar behaga konungar väl, Och den som talar vad rätt är, han bliver älskad.

14 Konungens vrede är dödens förebud, men en vis man blidkar den.

15 När konungen låter sitt ansikte lysa, är där liv, och hans välbehag är såsom ett moln med vårregn.

16 Långt bättre är att förvärva vishet än guld förstånd är mer värt att förvärvas än silver.

17 De redligas väg är att fly det onda; den som aktar på sin väg, han bevarar sitt liv.

18 Stolthet går före undergång, och högmod går före fall.

19 Bättre är att vara ödmjuk bland de betryckta än att utskifta byte med de högmodiga.

20 Den som aktar på ordet, han finner lycka, och säll är den som förtröstar på HERREN.

21 Den som har ett vist hjärta, honom kallar man förståndig, och där sötma är på läpparna hämtas mer lärdom.

22 En livets källa är förståndet för den som äger det, men oförnuftet är de oförnuftigas tuktan.

23 Den vises hjärta gör hans mun förståndig och lägger lärdom på hans läppar, allt mer och mer.

24 Milda ord äro honungskakor; de äro ljuvliga för själen och en läkedom för kroppen.

25 Mången håller sin väg för den rätta, men på sistone leder den dock till döden.

26 Arbetarens hunger hjälper honom att arbeta ty hans egen mun driver på honom.

27 Fördärvlig är den människa som gräver gropar för att skada; det är såsom brunne en eld på hennes läppar.

28 En vrång människa kommer träta åstad, och en örontasslare gör vänner oense.

29 Den orättrådige förför sin nästa och leder honom in på en väg som icke är god.

30 Den som ser under lugg, han umgås med vrånga tankar; den som biter ihop läpparna, han är färdig med något ont.

31 En ärekrona äro grå hår; den vinnes på rättfärdighetens väg.

32 Bättre är en tålmodig man än en stark, och bättre den som styr sitt sinne än den som intager en stad.

33 Lotten varder kastad i skötet, men den faller alltid vart HERREN vill.