1 Figliuol mio, guarda i miei detti, E riponi appo te i miei comandamenti.

2 Guarda i miei comandamenti, e tu viverai; E guarda il mio insegnamento, come la pupilla degli occhi tuoi.

3 Legateli alle dita, Scrivili in su la tavola del tuo cuore.

4 Di’ alla sapienza: Tu sei mia sorella; E chiama la prudenza tua parente;

5 Acciocchè esse ti guardino dalla donna straniera, Dalla forestiera che parla vezzosamente

6 Perciocchè io riguardava una volta per la finestra della mia casa, Per li miei cancelli;

7 E vidi tra gli scempi, E scorsi tra i fanciulli, un giovanetto scemo di senno;

8 Il qual passava per la strada, presso al cantone della casa d’una tal donna; E camminava traendo alla casa di essa;

9 In su la sera, in sul vespro del dì. In su l’imbrunire ed oscurar della notte;

10 Ed ecco, una donna gli venne incontro, In assetto da meretrice, e cauta d’animo;

11 Strepitosa, e sviata; I cui piedi non si fermavano in casa;

12 Essendo ora fuori, or per le piazze; E stando agli agguati presso ad ogni cantone.

13 Ed essa lo prese, e lo baciò, E sfacciatamente gli disse:

14 Io avea sopra me il voto di sacrificii da render grazie; Oggi ho pagati i miei voti.

15 Però ti sono uscita incontro, Per cercarti, e ti ho trovato.

16 Io ho acconcio il mio letto con capoletti Di lavoro figurato a cordicelle di fil di Egitto.

17 Io ho profumato il mio letto Con mirra, con aloe, e con cinnamomo.

18 Vieni, inebbriamoci d’amori infino alla mattina, Sollaziamoci in amorosi piaceri.

19 Perciocchè il marito non è in casa sua; Egli è andato in viaggio lontano;

20 Egli ha preso in mano un sacchetto di danari; Egli ritornerà a casa sua a nuova luna.

21 Ella lo piegò con le molte sue lusinghe, E lo sospinse con la dolcezza delle sue labbra.

22 Ed egli andò dietro a lei subitamente, Come il bue viene al macello, E come i ceppi son per gastigamento dello stolto;

23 Come l’uccello si affretta al laccio, Senza sapere che è contro alla vita sua, Finchè la saetta gli trafigga il fegato

24 Ora dunque, figliuoli, ascoltatemi, Ed attendete a’ detti della mia bocca.

25 Il cuor tuo non dichini alle vie d’una tal donna; Non isviarti ne’ suoi sentieri.

26 Perciocchè ella ne ha fatti cader molti uccisi; E pur tutti coloro ch’ella ha morti eran possenti.

27 La sua casa è la via dell’inferno, Che scende a’ più interni luoghi della morte

1 Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.

2 Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.

3 Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.

4 Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna,

5 så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.

6 Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;

7 då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.

8 Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,

9 skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde

10 Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.

11 Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.

12 Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.

13 Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:

14 »Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.

15 Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.

16 Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.

17 Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.

18 Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.

19 Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.

20 Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»

21 Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.

22 Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;

23 ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.

24 Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.

25 Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.

26 Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.

27 Genom hennes hus gå dödsrikets vägar, de som föra nedåt till dödens kamrar.