1 Non gloriarti del giorno di domani; Perciocchè tu non sai ciò che il giorno partorirà

2 Loditi lo strano, e non la tua propria bocca; Lo straniero, e non le tue proprie labbra

3 Le pietre son pesanti, e la rena è grave; Ma l’ira dello stolto è più pesante che amendue quelle cose.

4 La collera è una cosa crudele, e l’ira una cosa strabocchevole; E chi potrà durar davanti alla gelosia?

5 Meglio vale riprensione palese, Che amore occulto.

6 Le ferite di chi ama son leali; Ma i baci di chi odia sono simulati

7 La persona satolla calca il favo del miele; Ma alla persona affamata ogni cosa amara è dolce

8 Quale è l’uccelletto, che va ramingo fuor del suo nido, Tale è l’uomo che va vagando fuor del suo luogo

9 L’olio odorifero e il profumo rallegrano il cuore; Così fa la dolcezza dell’amico dell’uomo per consiglio cordiale.

10 Non lasciare il tuo amico, nè l’amico di tuo padre; E non entrare in casa del tuo fratello nel giorno della tua calamità; Meglio vale un vicino presso, che un fratello lontano

11 Figliuol mio, sii savio, e rallegra il mio cuore; Ed io avrò che rispondere a colui che mi farà vituperio

12 L’uomo avveduto, veggendo il male, si nasconde; Ma gli scempi passano oltre, e ne portano la pena

13 Prendi pure il vestimento di chi ha fatta sicurtà per lo strano; E prendi pegno da lui per la straniera

14 Chi benedice il suo prossimo ad alta voce, Levandosi la mattina a buon’ora, Ciò gli sarà reputato in maledizione

15 Un gocciolar continuo in giorno di gran pioggia, E una donna rissosa, è tutt’uno.

16 Chi vuol tenerla serrata, pubblica di voler serrar del vento, E dell’olio nella sua man destra

17 Il ferro si pulisce col ferro; Così l’uomo pulisce la faccia del suo prossimo

18 Chi guarda il fico ne mangia il frutto; Così chi guarda il suo signore sarà onorato

19 Come l’acqua rappresenta la faccia alla faccia; Così il cuor dell’uomo rappresenta l’uomo all’uomo

20 Il sepolcro, e il luogo della perdizione, non son giammai satolli; Così anche giammai non si saziano gli occhi dell’uomo

21 La coppella è per l’argento, e il fornello per l’oro; Ma l’uomo è provato per la bocca che lo loda

22 Avvegnachè tu pestassi lo stolto in un mortaio, Col pestello, per mezzo del grano infranto, La sua follia non si dipartirebbe però da lui

23 Abbi diligentemente cura delle tue pecore, Metti il cuor tuo alle mandre.

24 Perciocchè i tesori non durano in perpetuo; E la corona è ella per ogni età?

25 Il fieno nasce, e l’erbaggio spunta, E le erbe de’ monti son raccolte.

26 Gli agnelli son per lo tuo vestire, E i becchi sono il prezzo di un campo.

27 E l’abbondanza del latte delle capre è per tuo cibo, E per cibo di casa tua, E per lo vitto delle tue serventi

1 Beröm dig icke av morgondagen, ty du vet icke vad en dag kan bära i sitt sköte.

2 Må en annan berömma dig, och icke din egen mun, främmande, och icke dina egna läppar.

3 Sten är tung, och sand är svår att bära, men tyngre än båda är förargelse genom en oförnuftig man.

4 Vrede är en grym sak och harm en störtflod, men vem kan bestå mot svartsjuka?

5 Bättre är öppen tillrättavisning än kärlek som hålles fördold.

6 Vännens slag givas i trofasthet, men ovännens kyssar till överflöd.

7 Den mätte trampar honung under fötterna, men den hungrige finner allt vad bittert är sött.

8 Lik en fågel som har måst fly ifrån sitt bo är en man som har måst fly ifrån sitt hem.

9 Salvor och rökelse göra hjärtat glatt, ömhet hos en vän som giver välbetänkta råd.

10 Din vän och din faders vän må du icke låta fara, gå icke till din broders hus, när ofärd drabbar dig; bättre är en granne som står dig nära än broder som står dig fjärran.

11 Bliv vis, min son, så gläder du mitt hjärta; jag kan då giva den svar, som smädar mig.

12 Den kloke ser faran och söker skydd; de fåkunniga löpa åstad och få plikta därför.

13 Tag kläderna av honom, ty han har gått i borgen för en annan, och panta ut vad han har, för den främmande kvinnans skull.

14 Den som välsignar sin nästa med hög röst bittida om morgonen, honom kan det tillräknas såsom en förbannelse.

15 Ett oavlåtligt takdropp på en regnig dag och en trätgirig kvinna, det kan aktas lika.

16 Den som vill lägga band på en sådan vill lägga band på vinden, och hala oljan möter hans högra hand.

17 Järn giver skärpa åt järn; så skärper den ena människan den andra.

18 Den som vårdar sitt fikonträd, han får äta dess frukt; och den som vårdar sig om sin herre, han kommer till ära.

19 Såsom spegelbilden i vattnet liknar ansiktet, så avspeglar den ena människans hjärta den andras.

20 Dödsriket och avgrunden kunna icke mättas; så bliva ej heller människans ögon mätta.

21 Silvret prövas genom degeln och guldet genom smältugnen, så ock en man genom sitt rykte.

22 Om du stötte den oförnuftige mortel med en stöt, bland grynen, så skulle hans oförnuft ändå gå ur honom.

23 Se väl till dina får, och hav akt på dina hjordar.

24 Ty rikedom varar icke evinnerligen; består ens en krona från släkte till släkte?

25 När ny brodd skjuter upp efter gräset som försvann, och när foder samlas in på bergen,

26 då äger du lamm till att bereda dig kläder och bockar till att köpa dig åker;

27 då giva dig getterna mjölk nog, till föda åt dig själv och ditt hus och till underhåll åt dina tjänarinnor.