1 Le parole del re Lemuel; il sermone profetico, col quale sua madre l’ammaestrò.

2 CHE, figliuol mio? Che, figliuolo del seno mio? E che, figliuolo de’ miei voti?

3 Non dar la tua forza alle donne, Nè i tuoi costumi a ciò che è per distruggere i re.

4 Ei non si conviene ai re, o Lemuel, Ei non si conviene ai re d’esser bevitori di vino, Nè a’ principi d’esser bevitori di cervogia;

5 Che talora eglino, avendo bevuto, non dimentichino gli statuti, E non pervertano il diritto di qualunque povero afflitto.

6 Date la cervogia al miserabile, E il vino a quelli che sono in amaritudine d’animo;

7 Acciocchè bevano, e dimentichino la lor miseria, E non si ricordino più de’ lor travagli.

8 Apri la tua bocca per lo mutolo, Per mantenere la ragion di tutti quelli che sono in pericolo di perire.

9 Apri la tua bocca; giudica giustamente; Fa’ diritto al povero ed al bisognoso

10 Chi troverà una donna di valore? Il prezzo di essa avanza di gran lunga quello delle perle.

11 Il cuor del suo marito si fida in lei; Ed egli non avrà giammai mancamento di veste.

12 Ella gli fa del bene, e non del male, Tutto il tempo della sua vita.

13 Ella cerca della lana e del lino, E lavora delle sue mani con diletto.

14 Ella è come le navi de’ mercatanti: Ella fa venire il suo pane da lungi.

15 Ella si leva, mentre è ancora notte, E dà il cibo alla sua famiglia, Ed ordina alle sue serventi il lor lavoro.

16 Ella considera un campo, e l’acquista; Ella pianta una vigna del frutto delle sue mani.

17 Ella si cinge i lombi di forza, E fortifica le sue braccia.

18 Perciocchè il suo traffico è buono, ella lo gusta; La sua lampana non si spegne di notte.

19 Ella mette la mano al fuso, E le sue palme impugnano la conocchia.

20 Ella allarga la mano all’afflitto, E porge le mani al bisognoso.

21 Ella non teme della neve per la sua famiglia; Perciocchè tutta la sua famiglia è vestita a doppio.

22 Ella si fa de’ capoletti; Fin lino, e porpora sono il suo vestire.

23 Il suo marito è conosciuto nelle porte, Quando egli siede con gli anziani del paese.

24 Ella fa de’ veli, e li vende; E delle cinture, le quali ella dà a’ mercatanti.

25 Ella è vestita di gloria e d’onore; E ride del giorno a venire.

26 Ella apre la bocca con sapienza, E la legge della benignità è sopra la sua lingua.

27 Ella considera gli andamenti della sua casa, E non mangia il pan di pigrizia.

28 I suoi figliuoli si levano, e la predicano beata, Il suo marito anch’egli, e la loda;

29 Dicendo: Molte donne si son portate valorosamente; Ma tu le sopravanzi tutte.

30 La grazia è cosa fallace, e la bellezza è cosa vana; Ma la donna che ha il timor del Signore sarà quella che sarà lodata.

31 Datele del frutto delle sue mani; E lodinla le sue opere nelle porte

1 Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon förmanade honom:

2 Hör, min son, ja, hör, du mitt livs son, hör, du mina löftens son.

3 Giv icke din kraft åt kvinnor, vänd icke dina vägar till dem som äro konungars fördärv.

4 Ej konungar tillkommer det, Lemoel, ej konungar tillkommer det att dricka vin ej furstar att fråga efter starka drycker.

5 De kunde eljest under sitt drickande förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn.

6 Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem som hava en bedrövad själ.

7 Må dessa dricka och förgäta sitt armod och höra upp att tänka på sin vedermöda.

8 Upplåt din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt.

9 Ja, upplåt din mun och döm med rättvisa, och skaffa den betryckte och fattige rätt. ----

10 En idog hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris.

11 På henne förlitar sig hennes mans hjärta, och bärgning kommer icke att fattas honom.

12 Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är, i alla sina levnadsdagar.

13 Omsorg har hon om ull och lin och låter sina händer arbeta med lust.

14 Hon är såsom en köpmans skepp, sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån.

15 Medan det ännu är natt, står hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del.

16 Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den; av sina händers förvärv planterar hon en vingård.

17 Hon omgjordar sina länder med kraft och lägger driftighet i sina armar.

18 Så förmärker hon att hennes hushållning går väl; hennes lampa släckes icke ut om natten.

19 Till spinnrocken griper hon med sina händer, och hennes fingrar fatta om sländan.

20 För den betryckte öppnar hon sin hand och räcker ut sina armar mot den fattige.

21 Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus, ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.

22 Sköna täcken gör hon åt sig, hon har kläder av finaste linne och purpur.

23 Hennes man är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste.

24 Fina linneskjortor gör hon och säljer dem, och bälten avyttrar hon till krämaren.

25 Kraft och heder är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer.

26 Sin mun upplåter hon med vishet, och har vänlig förmaning på sin tunga.

27 Hon vakar över ordningen i sitt hus och äter ej i lättja sitt bröd.

28 Hennes söner stå upp och prisa henne säll, hennes man likaså och förkunnar hennes lov:

29 »Många idoga kvinnor hava funnits, men du, du övergår dem allasammans.»

30 Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt; men prisas må en hustru som fruktar HERREN.

31 Må hon få njuta sina gärningars frukt; hennes verk skola prisa henne i portarna.