1 Come la neve non si conviene alla state, Nè la pioggia al tempo della ricolta, Così la gloria non si conviene allo stolto

2 Come il passero vaga, e la rondinella vola, Così la maledizione data senza cagione non avverrà

3 La sferza al cavallo, ed il capestro all’asino, E il bastone al dosso degli stolti

4 Non rispondere allo stolto secondo la sua follia; Che talora anche tu non gli sii agguagliato.

5 Rispondi allo stolto, come si conviene alla sua follia; Che talora non gli paia d’esser savio

6 Chi si taglia i piedi ne beve l’ingiuria; Così avviene a chi manda a far de’ messi per uno stolto.

7 Lo zoppo zoppica delle sue due gambe; Così fa la sentenza nella bocca degli stolti.

8 Chi dà gloria allo stolto Fa come chi gittasse una pietra preziosa in un mucchio di sassi.

9 La sentenza nella bocca degli stolti È come una spina, che sia caduta in mano ad un ebbro

10 I grandi tormentano ognuno, E prezzolano stolti, e salariano passanti

11 Come il cane ritorna al suo vomito, Così lo stolto reitera la sua follia

12 Hai tu veduto un uomo che si reputi savio? Vi è maggiore speranza d’uno stolto che di lui

13 Il pigro dice: Il leopardo è in su la strada, Il leone è per le campagne

14 Come l’uscio si volge sopra i suoi arpioni, Così si volge il pigro sopra il suo letto

15 Il pigro nasconde la mano nel seno; Egli dura fatica a trarla fuori per recarsela alla bocca

16 Al pigro par di esser savio, Più che sette che dànno risposte di prudenza

17 Colui che passando trascorre in ira per una questione che non gli tocca, È come chi afferra un cane per gli orecchi

18 Quale è colui che, infingendosi di scherzare, avventa razzi, Saette, e cose mortifere;

19 Tale è colui che inganna il suo prossimo, E dice: Non ischerzo io?

20 Il fuoco si spegne, quando mancano legne; Così le contese si acquetano, quando non vi son rapportatori.

21 Il carbone è per far brace, e le legne per far fuoco; E l’uomo rissoso per accender contese.

22 Le parole del rapportatore paiono lusinghevoli; Ma scendono fin dentro al ventre

23 Le labbra ardenti, e il cuor malvagio, Son come schiuma d’argento impiastrata sopra un testo

24 Chi odia s’infinge nel suo parlare, Ma cova la frode nel suo interiore;

25 Quando egli parlerà di una voce graziosa, non fidartici; Perciocchè egli ha sette scelleratezze nel cuore.

26 L’odio si copre con inganno; Ma la sua malignità sarà palesata in piena raunanza

27 Chi cava una fossa caderà in essa; E se alcuno rotola una pietra ad alto, ella gli tornerà addosso

28 La lingua bugiarda odia quelli ch’ella ha fiaccati; E la bocca lusinghiera produce ruina

1 Såsom snö icke hör till sommaren och regn icke till skördetiden, så höves det ej heller att dåren får ära.

2 Såsom sparven far sin kos, och såsom svalan flyger bort, så far en oförtjänt förbannelse förbi.

3 Piskan för hästen, betslet för åsnan och riset för dårarnas rygg!

4 Svara icke dåren efter hans oförnuft, så att du icke själv bliver honom lik.

5 Svara dåren efter hans oförnuft, för att han icke må tycka sig vara vis.

6 Den som sänder bud med en dåre, han hugger själv av sig fötterna, och får olycka till dryck.

7 Lika den lames ben, som hänga kraftlösa ned, äro ordspråk i dårars mun.

8 Såsom att binda slungstenen fast vid slungan, så är det att giva ära åt en dåre.

9 Såsom när en törntagg kommer i en drucken mans hand, så är det med ordspråk i dårars mun.

10 En mästare gör själv allt, men dåren lejer, och lejer vem som kommer.

11 Lik en hund som vänder åter till i sina spyor dåre som på nytt begynner sitt oförnuft.

12 Ser du en man som tycker sig själv vara vis, det är mer hopp om en dåre än om honom.

13 Den late säger: »Ett vilddjur är på vägen, ja, ett lejon är på gatorna.

14 Dörren vänder sig på sitt gångjärn, och den late vänder sig i sin säng.

15 Den late sticker sin hand i fatet, men finner det mödosamt att föra den åter till munnen.

16 Den late tycker sig vara vis, mer än sju som giva förståndiga svar.

17 Lik en som griper en hund i öronen är den som förivrar sig vid andras kiv, där han går fram.

18 Lik en rasande, som slungar ut brandpilar och skjuter och dödar,

19 är en man som bedrager sin nästa och sedan säger: »Jag gjorde det ju på skämt.»

20 När veden tager slut, slocknar elden. och när örontasslaren är borta, stillas trätan.

21 Såsom glöd kommer av kol, och eld av ved, så upptändes kiv av en trätgirig man.

22 Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar och tränga ned till hjärtats innandömen.

23 Såsom silverglasering på ett söndrigt lerkärl äro kärleksglödande läppar, där hjärtat är ondskefullt.

24 En fiende förställer sig i sitt tal, men i sitt hjärta bär han på svek.

25 Om han gör sin röst ljuvlig, så tro honom dock icke, ty sjufaldig styggelse är i hans hjärta.

26 Hatet brukar list att fördölja sig med, men den hatfulles ondska varder dock uppenbar i församlingen.

27 Den som gräver en grop, han faller själv däri, och den som vältrar upp en sten, på honom rullar den tillbaka.

28 En lögnaktig tunga hatar dem hon har krossat, och en hal mun kommer fall åstad.