1 Il povero, che cammina nella sua integrità, Val meglio che il perverso di labbra, il quale è stolto
2 Come chi è frettoloso di piedi incappa; Così non vi è alcun bene, quando l’anima è senza conoscimento
3 La stoltizia dell’uomo perverte la via di esso; E pure il suo cuore dispetta contro al Signore
4 Le ricchezze aggiungono amici in gran numero; Ma il misero è separato dal suo intimo amico
5 Il falso testimonio non resterà impunito, E chi sbocca menzogne non iscamperà
6 Molti riveriscono il principe; Ma ognuno è amico del donatore.
7 Tutti i fratelli del povero l’odiano; Quanto più si dilungheranno i suoi amici da lui! Egli con parole li supplica, ma essi se ne vanno
8 Chi acquista senno ama l’anima sua; Chi osserva l’intendimento troverà del bene
9 Il falso testimonio non resterà impunito, E chi sbocca menzogne perirà
10 I diletti non si convengono allo stolto; Quanto meno conviensi al servo signoreggiar sopra i principi!
11 Il senno dell’uomo rallenta l’ira di esso; E la sua gloria è di passar sopra le offese
12 L’indegnazione del re è come il ruggito del leoncello; Ma il suo favore è come la rugiada sopra l’erba
13 Il figliuolo stolto è una grande sciagura a suo padre; E le risse della moglie sono un gocciolar continuo
14 Casa e sostanza sono l’eredità de’ padri; Ma dal Signore viene la moglie prudente
15 La pigrizia fa cadere in profondo sonno; E la persona negligente avrà fame
16 Chi osserva il comandamento guarda l’anima sua; Ma chi trascura le sue vie morrà
17 Chi dona al povero presta al Signore; Ed egli gli farà la sua retribuzione
18 Gastiga il tuo figliuolo, mentre vi è ancora della speranza; Ma non imprender già di ucciderlo
19 Chi è grandemente iracondo ne porterà la pena; Che se tu lo scampi, tu lo renderai vie più iracondo
20 Ascolta consiglio, e ricevi correzione, Acciocchè tu diventi savio alla fine
21 Vi sono molti pensieri nel cuor dell’uomo; Ma il consiglio del Signore è quello che sarà stabile
22 La benignità dell’uomo è il suo ornamento; E meglio vale il povero, che l’uomo bugiardo
23 Il timor del Signore è a vita; E chi lo teme passerà la notte sazio, e non sarà visitato da alcun male
24 Il pigro nasconde la mano nel seno, E non la ritrae fuori, non pure per recarsela alla bocca
25 Percuoti lo schernitore, e il semplice ne diventerà avveduto; E se tu correggi l’uomo intendente, egli intenderà la scienza
26 Il figliuolo che fa vergogna e vituperio, Ruina il padre, e scaccia la madre
27 Figliuol mio, ascoltando l’ammaestramento, Rimanti di deviare da’ detti di scienza
28 Il testimonio scellerato schernisce la dirittura; E la bocca degli empi trangugia l’iniquità
29 I giudicii sono apparecchiati agli schernitori, E le percosse al dosso degli stolti
1 Bättre är en fattig man som vandrar i ostrafflighet än en man som har vrånga läppar och därtill är en dåre.
2 Ett obetänksamt sinne, redan det är illa; och den som är snar på foten, han stiger miste.
3 En människas eget oförnuft kommer henne på fall, och dock är det på HERREN som hennes hjärta vredgas
4 Gods skaffar många vänner, men den arme bliver övergiven av sin vän.
5 Ett falskt vittne bliver icke ostraffat, och den som främjar lögn, han kommer icke undan.
6 Många söka en furstes ynnest, och alla äro vänner till den givmilde.
7 Den fattige är hatad av alla sina fränder, ännu längre draga sig hans vänner bort ifrån honom; han far efter löften som äro ett intet.
8 Den som förvärvar förstånd har sitt liv kärt; den som tager vara på insikt, han finner lycka
9 Ett falskt vittne bliver icke ostraffat, och den som främjar lögn, han skall förgås.
10 Det höves icke dåren att hava goda dagar, mycket mindre en träl att råda över furstar.
11 Förstånd gör en människa tålmodig, och det är hennes ära att tillgiva vad någon har brutit.
12 En konungs vrede är såsom ett ungt lejons rytande, hans nåd är såsom dagg på gräset.
13 En dåraktig son är sin faders fördärv, och en kvinnas trätor äro ett oavlåtligt takdropp.
14 Gård och gods får man i arv från sina fäder, men en förståndig hustru är en gåva från HERREN.
15 Lättja försänker i dåsighet, och den håglöse får lida hunger.
16 Den som håller budet får behålla sitt liv; den som ej aktar på sin vandel han varder dödad.
17 Den som förbarmar sig över den arme, han lånar åt HERREN och får vedergällning av honom för vad gott han har gjort.
18 Tukta din son, medan något hopp är, och åtrå icke att vålla hans död.
19 Den som förgår sig i vrede, han må plikta därför, ty om du vill ställa till rätta, så gör du det allenast värre.
20 Hör råd och tag emot tuktan, på det att du för framtiden må bliva vis.
21 Många planer har en man i sitt hjärta, men HERRENS råd, det bliver beståndande.
22 Efter en människas goda vilja räknas hennes barmhärtighet, och en fattig man är bättre än en som ljuger.
23 HERRENS fruktan för till liv; så får man vila mätt och hemsökes icke av något ont.
24 Den late sticker sin hand i fatet, men gitter icke föra den åter till munnen.
25 Slår man bespottaren, så bliver den fåkunnige klok; och tillrättavisar man den förståndige, så vinner han kunskap.
26 Den som övar våld mot sin fader eller driver bort sin moder, han är en vanartig och skändlig son.
27 Min son, om du icke vill höra tuktan, så far du vilse från de ord som giva kunskap.
28 Ett ont vittne bespottar vad rätt är, och de ogudaktigas mun är glupsk efter orätt.
29 Straffdomar ligga redo för bespottarna och slag för dårarnas rygg.