1 Men David flydde från Najot i Rama och kom till Jonatan och frågade: "Vad har jag gjort? Vilken skuld eller synd har jag inför din far eftersom han försöker ta mitt liv?" 2 "Aldrig!" svarade Jonatan. "Du ska inte dö. Min far gör ingenting, varken stort eller smått, utan att låta mig få veta det. Varför skulle han då dölja detta för mig? Nej, så ska inte ske." 3 Men David försäkrade med ed och sade: "Din far vet mycket väl att du tycker om mig. Därför tänker han: Jonatan ska inte få veta det, så att han inte blir bedrövad. Men så sant Herren lever och så sant du själv lever: Det är inte mer än ett steg mellan mig och döden." 4 Då sade Jonatan till David: "Vad du än önskar ska jag göra för dig."

5 *4 Mos 10:10, 28:11f, Ps 81:4. David sade till Jonatan: "I morgon är det nymånad*20:5nymånadVarje ny månad inleddes med en dag för fest, vila och gudstjänst (4 Mos 10:10)., och då skulle jag egentligen sitta till bords med kungen. Men låt mig nu gå och gömma mig ute på marken till i övermorgon kväll. 6 Om din far saknar mig, så säg: David bad mig enträget att få skynda i väg till sin stad Betlehem,*20:6skynda i väg till sin stad BetlehemNästan en mil söder om Sauls Gibea. där hela släkten nu firar sin årliga offerfest. 7 Om han säger: ’Bra!’, då kan din tjänare vara trygg. Men blir han arg, så vet du att han har ont i sinnet. 8 *1 Sam 18:3f. Visa nu godhet mot din tjänare, eftersom du har låtit din tjänare ingå ett Herrens förbund med dig. Men om det finns skuld hos mig, så döda mig du! Varför föra mig till din far?" 9 Jonatan svarade: "Nej aldrig! Märker jag på något sätt att min far har bestämt sig för att göra något ont mot dig, så talar jag om det för dig." 10 Då sade David till Jonatan: "Vem ska meddela mig om din far ger dig ett hårt svar?"

11 "Kom", sade Jonatan, "vi går ut på fälten!" Så gick de båda ut på fälten. 12 Och Jonatan sade till David: "Vid Herren, Israels Gud: jag ska fråga min far vid den här tiden i morgon eller i övermorgon, och finner jag att det låter bra för David så lovar jag att sända bud till dig och avslöja det för dig. 13 Må Herren straffa Jonatan både nu och i framtiden om jag inte avslöjar för dig ifall min far har bestämt sig för att göra dig något ont, så att du kan gå din väg i trygghet. Må Herren vara med dig, så som han har varit med min far. 14 Lova mig att du visar Herrens godhet mot mig så länge jag lever, och att du när jag dör 15 aldrig upphör med din godhet mot mitt hus, inte ens när Herren har utrotat Davids alla fiender från jorden."

16 *1 Sam 18:3f, 23:18. Så slöt Jonatan förbund med Davids hus och sade: "Herren ska ställa Davids fiender till svars." 17 *1 Sam 18:1, 19:1. Av kärlek till David gav Jonatan på nytt sin ed till honom, för han älskade honom lika djupt som sitt eget liv.

18 Sedan sade Jonatan till honom: "I morgon är det nymånad, och då kommer du att saknas, för din plats står tom. 19 *1 Sam 19:2f. Men skynda dig i övermorgon ner till platsen där du gömde dig den dag då ogärningen skulle ha ägt rum, och vänta där vid Eselstenen. 20 Då ska jag skjuta tre pilar bredvid den, som om jag sköt mot ett mål. 21 Sedan skickar jag min tjänare att hitta pilarna. Om jag då säger till tjänaren: Se, pilarna är bakom dig, ta upp dem! Då kan du komma fram och vara trygg, då är det ingen fara så sant Herren lever. 22 Men om jag säger till den unge mannen: Se, pilarna är framför dig, längre bort! Gå i så fall din väg, för Herren sänder dig bort. 23 Och i det som vi har talat om, du och jag, är Herren vittne mellan mig och dig för all framtid."

24 David gömde sig ute på marken. När nymånaden var inne satte kungen sig till bords för att äta. 25 Kungen satte sig på sin vanliga plats, platsen vid väggen. Jonatan reste sig, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men Davids plats stod tom. 26 *3 Mos 7:19f, 15:16f, 5 Mos 23:10f. Saul sade ingenting den dagen, för han tänkte: "Något har hänt honom. Han är nog inte ren*20:26inte renDen som skulle delta vid en helig måltid måste rena sig rituellt (3 Mos 7:20f, 22:3f).. Säkert är han inte ren." 27 Men nästa dag, dagen efter nymånadsdagen, stod Davids plats också tom. Då sade Saul till sin son Jonatan: "Varför har Ishais son inte kommit till måltiden, varken i går eller i dag?" 28 Jonatan svarade Saul: "David bad mig enträget att få gå till Betlehem. 29 Han sade: Låt mig gå, för vi har en släktofferfest i staden och min bror själv befallde mig att komma. Om jag funnit nåd för dina ögon, så låt mig gå och besöka mina bröder. Därför har han inte kommit till kungens bord."

30 Då blev Saul rasande på Jonatan och sade till honom: "Du son till en fallen och upprorisk kvinna! Jag visste det, du har tagit parti för Ishais son till skam för dig själv och till skam för din mor som har fött dig. 31 *1 Sam 15:28. För så länge Ishais son lever på jorden är varken du eller din kungamakt säker. Skicka nu efter honom och hämta hit honom till mig, för han måste dö!" 32 *1 Sam 19:4. Jonatan svarade sin far Saul: "Varför ska han dödas? Vad har han gjort?"

33 *1 Sam 18:11, 19:10. Då kastade Saul spjutet mot honom för att genomborra honom. Jonatan förstod nu att hans far var fast besluten att döda David. 34 Jonatan reste sig från bordet i häftig vrede och åt ingenting den andra nymånadsdagen, för han var bedrövad för Davids skull eftersom hans far hade skymfat honom.

35 Nästa morgon gick Jonatan ut på marken vid den tid han hade bestämt med David. Han hade en liten pojke med sig. 36 "Spring och hitta pilarna som jag skjuter", sade han till pojken. Medan pojken sprang sköt Jonatan pilen över honom. 37 När pojken kom till stället dit Jonatan hade skjutit pilen, ropade Jonatan efter honom: "Pilen är framför dig, längre bort!" 38 Och Jonatan ropade efter pojken: "Fort, skynda dig, stanna inte!" Pojken som Jonatan hade med sig tog upp pilen och kom till sin herre. 39 Men han visste inte vad det var fråga om, bara Jonatan och David visste det. 40 Jonatan lämnade sina vapen till pojken som han hade med sig och sade till honom: "Gå, ta med dem till staden."

41 Men sedan pojken hade gått, kom David fram från södra sidan. Han föll ner till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre gånger. De kysste varandra och grät tillsammans, och David grät högt. 42 Jonatan sade till David: "Gå i frid. Vi har båda gett vår ed vid Herrens namn när vi sade: Herren ska vara vittne mellan mig och dig, mellan mina efterkommande och dina för all framtid." 43 Sedan bröt David upp och gick sin väg, och Jonatan gick in i staden igen.

1 And David fled from Naioth in Ramah, and came and said before Jonathan, What have I done? what is mine iniquity? and what is my sin before thy father, that he seeketh my life? 2 And he said unto him, God forbid; thou shalt not die: behold, my father will do nothing either great or small, but that he will shew it me: and why should my father hide this thing from me? it is not so.*20.2 shew…: Heb. uncover mine ear 3 And David sware moreover, and said, Thy father certainly knoweth that I have found grace in thine eyes; and he saith, Let not Jonathan know this, lest he be grieved: but truly as the LORD liveth, and as thy soul liveth, there is but a step between me and death. 4 Then said Jonathan unto David, Whatsoever thy soul desireth, I will even do it for thee.*20.4 Whatsoever…: or, Say what is thy mind and I will do, etc*20.4 desireth: Heb. speaketh, or, thinketh 5 And David said unto Jonathan, Behold, to morrow is the new moon, and I should not fail to sit with the king at meat: but let me go, that I may hide myself in the field unto the third day at even. 6 If thy father at all miss me, then say, David earnestly asked leave of me that he might run to Beth-lehem his city: for there is a yearly sacrifice there for all the family.*20.6 sacrifice: or, feast 7 If he say thus, It is well; thy servant shall have peace: but if he be very wroth, then be sure that evil is determined by him. 8 Therefore thou shalt deal kindly with thy servant; for thou hast brought thy servant into a covenant of the LORD with thee: notwithstanding, if there be in me iniquity, slay me thyself; for why shouldest thou bring me to thy father?

9 And Jonathan said, Far be it from thee: for if I knew certainly that evil were determined by my father to come upon thee, then would not I tell it thee? 10 Then said David to Jonathan, Who shall tell me? or what if thy father answer thee roughly?

11 And Jonathan said unto David, Come, and let us go out into the field. And they went out both of them into the field. 12 And Jonathan said unto David, O LORD God of Israel, when I have sounded my father about to morrow any time, or the third day, and, behold, if there be good toward David, and I then send not unto thee, and shew it thee;*20.12 sounded: Heb. searched*20.12 shew…: Heb. uncover thine ear 13 The LORD do so and much more to Jonathan: but if it please my father to do thee evil, then I will shew it thee, and send thee away, that thou mayest go in peace: and the LORD be with thee, as he hath been with my father.*20.13 shew…: Heb. uncover thine ear 14 And thou shalt not only while yet I live shew me the kindness of the LORD, that I die not: 15 But also thou shalt not cut off thy kindness from my house for ever: no, not when the LORD hath cut off the enemies of David every one from the face of the earth. 16 So Jonathan made a covenant with the house of David, saying, Let the LORD even require it at the hand of David’s enemies.*20.16 made: Heb. cut 17 And Jonathan caused David to swear again, because he loved him: for he loved him as he loved his own soul.*20.17 because…: or, by his love toward him 18 Then Jonathan said to David, To morrow is the new moon: and thou shalt be missed, because thy seat will be empty.*20.18 empty: Heb. missed 19 And when thou hast stayed three days, then thou shalt go down quickly, and come to the place where thou didst hide thyself when the business was in hand, and shalt remain by the stone Ezel.*20.19 quickly: or, diligently: Heb. greatly*20.19 when the…: Heb. in the day of the business*20.19 Ezel: or, that sheweth the way 20 And I will shoot three arrows on the side thereof, as though I shot at a mark. 21 And, behold, I will send a lad, saying, Go, find out the arrows. If I expressly say unto the lad, Behold, the arrows are on this side of thee, take them; then come thou: for there is peace to thee, and no hurt; as the LORD liveth.*20.21 no hurt: Heb. not any thing 22 But if I say thus unto the young man, Behold, the arrows are beyond thee; go thy way: for the LORD hath sent thee away. 23 And as touching the matter which thou and I have spoken of, behold, the LORD be between thee and me for ever.

24 So David hid himself in the field: and when the new moon was come, the king sat him down to eat meat. 25 And the king sat upon his seat, as at other times, even upon a seat by the wall: and Jonathan arose, and Abner sat by Saul’s side, and David’s place was empty. 26 Nevertheless Saul spake not any thing that day: for he thought, Something hath befallen him, he is not clean; surely he is not clean. 27 And it came to pass on the morrow, which was the second day of the month, that David’s place was empty: and Saul said unto Jonathan his son, Wherefore cometh not the son of Jesse to meat, neither yesterday, nor to day? 28 And Jonathan answered Saul, David earnestly asked leave of me to go to Beth-lehem: 29 And he said, Let me go, I pray thee; for our family hath a sacrifice in the city; and my brother, he hath commanded me to be there: and now, if I have found favour in thine eyes, let me get away, I pray thee, and see my brethren. Therefore he cometh not unto the king’s table. 30 Then Saul’s anger was kindled against Jonathan, and he said unto him, Thou son of the perverse rebellious woman, do not I know that thou hast chosen the son of Jesse to thine own confusion, and unto the confusion of thy mother’s nakedness?*20.30 Thou…: or, Thou perverse rebel: Heb. Son of perverse rebellion 31 For as long as the son of Jesse liveth upon the ground, thou shalt not be established, nor thy kingdom. Wherefore now send and fetch him unto me, for he shall surely die.*20.31 shall…: Heb. is the son of death 32 And Jonathan answered Saul his father, and said unto him, Wherefore shall he be slain? what hath he done? 33 And Saul cast a javelin at him to smite him: whereby Jonathan knew that it was determined of his father to slay David. 34 So Jonathan arose from the table in fierce anger, and did eat no meat the second day of the month: for he was grieved for David, because his father had done him shame.

35 And it came to pass in the morning, that Jonathan went out into the field at the time appointed with David, and a little lad with him. 36 And he said unto his lad, Run, find out now the arrows which I shoot. And as the lad ran, he shot an arrow beyond him.*20.36 beyond…: Heb. to pass over him 37 And when the lad was come to the place of the arrow which Jonathan had shot, Jonathan cried after the lad, and said, Is not the arrow beyond thee? 38 And Jonathan cried after the lad, Make speed, haste, stay not. And Jonathan’s lad gathered up the arrows, and came to his master. 39 But the lad knew not any thing: only Jonathan and David knew the matter. 40 And Jonathan gave his artillery unto his lad, and said unto him, Go, carry them to the city.*20.40 artillery: Heb. instruments*20.40 his lad: Heb. the lad that was his

41 And as soon as the lad was gone, David arose out of a place toward the south, and fell on his face to the ground, and bowed himself three times: and they kissed one another, and wept one with another, until David exceeded. 42 And Jonathan said to David, Go in peace, forasmuch as we have sworn both of us in the name of the LORD, saying, The LORD be between me and thee, and between my seed and thy seed for ever. And he arose and departed: and Jonathan went into the city.*20.42 forasmuch…: or, the LORD be witness of that which etc