1 *1 Sam 23:19, Ps 54:1f. Sifiterna kom till Saul i Gibea och sade: "David håller sig nu gömd på Hakilahöjden mitt emot Jeshimon." 2 *1 Sam 24:3. Då bröt Saul upp och drog ner till öknen Sif med tretusen utvalda män ur Israel för att söka efter David där i öknen. 3 Saul slog läger på Hakilahöjden som ligger vid vägen mitt emot Jeshimon. David, som höll till i öknen, märkte att Saul hade kommit efter honom in i öknen. 4 Då sände han ut spejare och förvissade sig om att Saul hade kommit. 5 Sedan bröt David upp och gav sig i väg till stället där Saul hade slagit läger. David såg platsen där Saul och hans överbefälhavare Abner, Ners son, hade lagt sig. Saul låg nämligen i vagnborgen och folket hade slagit läger runt omkring honom.

6 *1 Krön 2:16. David sade till hetiten Ahimelek och till Abishaj, Serujas*26:6SerujaBetyder troligen "väldoftande", Davids storasyster (1 Krön 2:16). Abishaj ("Ishai är min far") är alltså Davids systerson. son, Joabs bror: "Vem vill gå med mig ner till Saul i lägret?" Abishaj svarade: "Jag går med dig ner." 7 David och Abishaj kom till folket om natten och såg Saul ligga och sova i vagnborgen med sitt spjut nerstött i marken vid sitt huvud. Abner och folket låg runt omkring honom. 8 *1 Sam 24:5, 2 Sam 16:9. Då sade Abishaj till David: "Gud har i dag överlämnat din fiende i din hand. Låt mig nu spetsa honom mot marken med spjutet. En stöt räcker, jag behöver inte ge honom mer." 9 Men David svarade Abishaj: "Du får inte döda honom! Vem kan ostraffad lyfta sin hand mot Herrens smorde?" 10 *Rom 12:19. David fortsatte: "Så sant Herren lever: Herren själv ska slå honom, antingen när hans dag kommer och han dör eller när han går ut i krig och rycks bort. 11 Aldrig inför Herren att jag skulle lyfta min hand mot Herrens smorde! Men ta nu spjutet där vid hans huvud och vattenkrukan, så går vi vår väg." 12 Så tog David spjutet*26:12spjutetHade kastats mot David vid flera tillfällen (18:11, 19:10). och vattenkrukan vid Sauls huvud, och sedan gick de sin väg. Men ingen såg eller märkte det eller vaknade, utan alla sov, för Herren hade låtit en tung sömn falla över dem.

13 När David hade kommit över på andra sidan ställde han sig på toppen av berget, långt därifrån, med ett stort avstånd mellan dem. 14 David ropade till folket och till Abner, Ners son: "Svarar du inte, Abner?" Abner svarade: "Vem är du som ropar till kungen?" 15 David sade: "Du är en man som inte har sin like i Israel. Varför har du då inte vakat över din herre kungen? En av folket kom för att förgöra kungen, din herre. 16 Det var inte bra, det du gjorde. Så sant Herren lever: ni förtjänar döden, ni som inte har vakat över er herre, Herrens smorde. Se nu efter: Var är kungens spjut och vattenkrukan som stod vid hans huvud?"

17 *1 Sam 24:17. Då kände Saul igen Davids röst och sade: "Är det inte din röst, min son David?" David svarade: "Jo, det är min röst, min herre och kung." 18 Och han fortsatte: "Varför förföljer min herre sin tjänare så? Vad har jag gjort, vad för ont har jag i sinnet*26:18i sinnetOrdagrant: "i min hand".? 19 Må nu min herre och kung höra sin tjänares ord: Om det är Herren som har eggat dig mot mig, så låt honom få känna doften av en offergåva. Men om det är människor, så ska de vara förbannade inför Herren, för de har drivit bort mig från min plats i Herrens arvedel och sagt: Gå bort och tjäna andra gudar! 20 *1 Sam 24:15. Låt nu inte mitt blod falla på jorden fjärran från Herrens ansikte! Israels kung har dragit ut för att leta efter en enda liten loppa, som man jagar rapphöns i bergen*26:20rapphöns i bergenAnnan översättning: "en som ropar på bergen" (en ordlek, jfr vers 13).." 21 *1 Sam 24:18f. Då sade Saul: "Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David. Jag vill inte göra dig något ont mer, eftersom mitt liv var värdefullt i dina ögon i dag. Se, jag har betett mig som en dåre och misstagit mig grovt."

22 David svarade: "Här är kungens spjut. Låt nu en av dina män komma över hit och hämta det. 23 Herren ska löna var och en efter hans rättfärdighet och trofasthet. Herren gav dig i dag i min hand, men jag ville inte lyfta min hand mot Herrens smorde. 24 Liksom ditt liv var värdefullt i mina ögon i dag, så må också mitt liv vara värdefullt i Herrens ögon så att han räddar mig ur all nöd." 25 "Välsignad är du, min son David!" sade Saul till David. "Vad du företar dig ska du också klara." Därefter gick David sin väg, och Saul vände tillbaka hem igen.

1 And the Ziphites came unto Saul to Gibeah, saying, Doth not David hide himself in the hill of Hachilah, which is before Jeshimon? 2 Then Saul arose, and went down to the wilderness of Ziph, having three thousand chosen men of Israel with him, to seek David in the wilderness of Ziph. 3 And Saul pitched in the hill of Hachilah, which is before Jeshimon, by the way. But David abode in the wilderness, and he saw that Saul came after him into the wilderness. 4 David therefore sent out spies, and understood that Saul was come in very deed.

5 And David arose, and came to the place where Saul had pitched: and David beheld the place where Saul lay, and Abner the son of Ner, the captain of his host: and Saul lay in the trench, and the people pitched round about him.*26.5 trench: or, midst of his carriages

6 Then answered David and said to Ahimelech the Hittite, and to Abishai the son of Zeruiah, brother to Joab, saying, Who will go down with me to Saul to the camp? And Abishai said, I will go down with thee. 7 So David and Abishai came to the people by night: and, behold, Saul lay sleeping within the trench, and his spear stuck in the ground at his bolster: but Abner and the people lay round about him. 8 Then said Abishai to David, God hath delivered thine enemy into thine hand this day: now therefore let me smite him, I pray thee, with the spear even to the earth at once, and I will not smite him the second time.*26.8 delivered: Heb. shut up 9 And David said to Abishai, Destroy him not: for who can stretch forth his hand against the LORD’s anointed, and be guiltless? 10 David said furthermore, As the LORD liveth, the LORD shall smite him; or his day shall come to die; or he shall descend into battle, and perish. 11 The LORD forbid that I should stretch forth mine hand against the LORD’s anointed: but, I pray thee, take thou now the spear that is at his bolster, and the cruse of water, and let us go. 12 So David took the spear and the cruse of water from Saul’s bolster; and they gat them away, and no man saw it, nor knew it, neither awaked: for they were all asleep; because a deep sleep from the LORD was fallen upon them.

13 Then David went over to the other side, and stood on the top of an hill afar off; a great space being between them: 14 And David cried to the people, and to Abner the son of Ner, saying, Answerest thou not, Abner? Then Abner answered and said, Who art thou that criest to the king? 15 And David said to Abner, Art not thou a valiant man? and who is like to thee in Israel? wherefore then hast thou not kept thy lord the king? for there came one of the people in to destroy the king thy lord. 16 This thing is not good that thou hast done. As the LORD liveth, ye are worthy to die, because ye have not kept your master, the LORD’s anointed. And now see where the king’s spear is, and the cruse of water that was at his bolster.*26.16 worthy to die: Heb. the sons of death 17 And Saul knew David’s voice, and said, Is this thy voice, my son David? And David said, It is my voice, my lord, O king. 18 And he said, Wherefore doth my lord thus pursue after his servant? for what have I done? or what evil is in mine hand? 19 Now therefore, I pray thee, let my lord the king hear the words of his servant. If the LORD have stirred thee up against me, let him accept an offering: but if they be the children of men, cursed be they before the LORD; for they have driven me out this day from abiding in the inheritance of the LORD, saying, Go, serve other gods.*26.19 accept: Heb. smell*26.19 abiding: Heb. cleaving 20 Now therefore, let not my blood fall to the earth before the face of the LORD: for the king of Israel is come out to seek a flea, as when one doth hunt a partridge in the mountains.

21 Then said Saul, I have sinned: return, my son David: for I will no more do thee harm, because my soul was precious in thine eyes this day: behold, I have played the fool, and have erred exceedingly. 22 And David answered and said, Behold the king’s spear! and let one of the young men come over and fetch it. 23 The LORD render to every man his righteousness and his faithfulness: for the LORD delivered thee into my hand to day, but I would not stretch forth mine hand against the LORD’s anointed. 24 And, behold, as thy life was much set by this day in mine eyes, so let my life be much set by in the eyes of the LORD, and let him deliver me out of all tribulation. 25 Then Saul said to David, Blessed be thou, my son David: thou shalt both do great things, and also shalt still prevail. So David went on his way, and Saul returned to his place.