1 Därefter gick Mose och Aron in och sa till farao: Så säger HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen. 2 Då svarade farao: Vem är HERREN, att jag skulle lyda hans röst och släppa Israel? Jag känner inte HERREN och inte heller tänker jag släppa Israel. 3 ✝ De sa: Hebreernas Gud har uppenbarat* sig för oss. Vi ber dig, låt oss få gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN vår Gud, för att han inte ska komma över oss med pest eller svärd. 4 Då sa kungen i Egypten till dem: Mose och Aron, varför drar ni bort folket från deras arbete? Gå till era arbeten! 5 Ytterligare sa farao: Se, folket har nu blivit talrikt i landet, och ni vill få dem att upphöra med sina arbeten. 6 Och farao befallde samma dag slavdrivarna och förmännen över folket och sa: 7 Härefter ska ni inte ge folket halm till att göra tegel som förut. Låt dem själva gå och skaffa sig halm. 8 Men samma antal tegel ska ni lägga på dem som förut utan något avdrag för de är lata. Det är därför som de ropar och säger: Låt oss gå och offra åt vår Gud. 9 Låt mer arbete bli lagt på männen, så att de får något att göra och inte aktar på lögnaktigt tal*. 10 Då gick slavdrivarna och förmännen över folket ut och talade till folket och sa: Så säger farao: Jag ska inte ge er halm. 11 Gå själva och skaffa er halm varhelst ni kan finna det, men någon minskning av ert arbete blir det inte. 12 Då spred sig folket över hela Egyptens land för att samla strå istället för halm. 13 Och slavdrivarna drev på dem och sa: Fullgör ert arbete, er dagliga kvot, som när ni hade halm. 14 Och israeliternas förmän som faraos slavdrivare hade satt över dem, blev slagna och ställda till svars: Varför har ni varken i går eller i dag uppfyllt era kvoter och tillverkat lika mycket tegel som förut? 15 Då kom israeliternas förmän och ropade till farao och sa: Varför gör du så mot dina tjänare? 16 Ingen halm ger man dina tjänare, men de säger till oss: Gör tegel, och se, dina tjänare blir slagna, fast skulden ligger hos ditt eget folk. 17 Men han svarade: Ni är lata, lata är ni. Därför säger ni: Låt oss gå och offra åt HERREN. 18 Därför, gå nu och arbeta! Någon halm ska ni inte få, men det bestämda antalet tegel måste ni ändå lämna. 19 Då insåg israeliternas förmän att de var illa ute, eftersom det hade blivit sagt: Ni får inte minska någon tegelsten från er dagliga kvot. 20 När de kom ut från farao träffade de Mose och Aron, som stod där för att möta dem. 21 Och de sa till dem: Må HERREN se på er och döma, därför att ni har gjort vår doft stinkande i faraos ögon och i hans tjänares ögon och satt ett svärd i deras hand för att döda oss. 22 Och Mose vände sig på nytt till HERREN och sa: Herre, varför gör du så illa emot detta folk? Varför har du sänt mig? 23 Ända sedan jag gick in till farao för att tala i ditt namn, har han ännu hårdare plågat folket, och du har inte alls räddat ditt folk.