1 HERREN sa till Mose: Gå in till farao och säg till honom: Så säger HERREN, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan tjäna mig. 2 För om du vägrar att släppa dem och fortfarande håller dem kvar, 3 se, då ska HERRENS hand komma med en mycket svår pest över din boskap på marken, över hästar, åsnor och kameler, nötboskap och får. 4 Men HERREN ska göra skillnad mellan israeliternas boskap och egyptiernas boskap, så att inte något ska dö av allt det som tillhör Israels barn. 5 Och HERREN fastställde en tid och sa: I morgon ska HERREN göra detta i landet. 6 ✝ Nästa dag gjorde HERREN så, och all boskap dog för egyptierna. Men av Israels barns boskap dog inte ett enda. 7 Och farao sände bud, och se, inte ett enda av Israels boskap hade dött. Men faraos hjärta förblev förhärdat, och han släppte inte folket. 8 Då sa HERREN till Mose och till Aron: Ta era nävar fulla med sot från en smältugn och låt Mose kasta upp det mot himlen inför faraos ögon. 9 ✝ Och det ska bli ett fint damm över hela Egyptens land, och bölder ska uppstå som slår ut med blåsor på människor och boskap i hela Egyptens land. 10 Och de tog sot ur smältugnen och ställde sig framför farao, och Mose kastade upp det mot himlen, och bölder och blåsor slog upp på människorna och på boskapen. 11 Och trollkarlarna kunde inte stå inför Mose för böldernas skull, för det var bölder på trollkarlarna och på alla egyptierna. 12 Men HERREN förhärdade faraos hjärta, så att han inte lyssnade på dem, såsom HERREN hade sagt Mose. 13 Då sa HERREN till Mose: Stå upp tidigt i morgon och träd fram inför farao och säg till honom: Så säger HERREN, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan tjäna mig. 14 Annars ska jag denna gång sända alla mina plågor över dig själv, över dina tjänare, och över ditt folk, för att du ska inse att ingen är som jag på hela jorden. 15 För nu kunde jag ha räckt ut min hand och slagit dig och ditt folk med pest, och du hade blivit utplånad från jorden. 16 ✝ I sanning, det är för denna orsak som jag har rest dig upp, för att visa min makt på dig och för att mitt namn ska förkunnas över hela jorden. 17 Om du fortsätter att lägga hinder i vägen för mitt folk och vägrar släppa dem, 18 se, då ska jag i morgon vid denna tid sända ett mycket våldsamt hagel, vars like inte har varit i Egypten ifrån den dag det grundades ända tills nu. 19 Skicka därför ut och samla ihop din boskap i säkerhet och allt vad du har ute på fälten. För alla människor och all boskap, som finns ute på marken och inte har hämtats hem, ska träffas av haglet och dödas. 20 Den som fruktade HERRENS ord bland faraos tjänare, lät sina tjänare och boskap fly in i husen. 21 Men de som inte aktade HERRENS ord, de lämnade sina tjänare och sin boskap ute på fälten. 22 ✝ Då sa HERREN till Mose: Räck ut din hand mot himlen, för att det ska hagla över hela Egyptens land, över människorna, över djuren och över all gröda på marken i Egyptens land. 23 ✝ Så räckte Mose ut sin stav mot himlen, och HERREN sände åska och hagel, och eld slog ner på jorden. Så lät HERREN hagel regna över Egyptens land. 24 Och det haglade, och eld blandades med haglet som var så våldsamt, att något liknande inte hade förekommit i hela Egyptens land ända från den tid det blev befolkat. 25 Haglet slog ner allt i hela Egyptens land som var på marken, både människor och djur, och haglet slog ner alla växter ute på fälten och bröt sönder alla träd på marken. 26 Endast i landet Gosen, där Israels barn var, haglade det inte. 27 Och farao sände och kallade till sig Mose och Aron och sa till dem: Jag har syndat denna gång. HERREN är rättfärdig, men jag och mitt folk är onda. 28 Be till HERREN att den kraftiga åskan och haglet tar slut, för det är nog. Och jag ska släppa er och ni ska inte bli kvar här längre. 29 ✝ Och Mose sa till honom: Så snart jag har kommit ut från staden, ska jag räcka ut mina händer till HERREN, och åskan ska upphöra och inget hagel ska komma mer, för att du ska veta att jorden är HERRENS. 30 Men om dig och dina tjänare vet jag att ni fortfarande inte fruktar HERREN Gud. 31 Det var lin och korn som slogs ner, för kornet hade gått i ax och linet stod i knopp. 32 Men vetet och spälten* slogs inte ner, eftersom de mognar senare. 33 Och Mose gick från farao ut ur staden och räckte ut sina händer till HERREN, och åskan och haglet upphörde, och regnet strömmade inte längre ner på jorden. 34 Men när farao såg att regnet och haglet och åskan hade upphört, fortsatte han att synda och förhärdade sitt hjärta, han och hans tjänare. 35 Faraos hjärta förblev förhärdat, så att han inte släppte Israels barn, såsom HERREN hade sagt genom Mose.