Atos 27

1 When it was determined that we should sail for Italy, they delivered Paul and certain other prisoners to a centurion named Julius, of the Augustan band. 2 Embarking in a ship of Adramyttium, which was about to sail to places on the coast of Asia, we put to sea, Aristarchus, a Macedonian of Thessalonica being with us. 3 The next day, we touched at Sidon. Julius treated Paul kindly and gave him permission to go to his friends and refresh himself. 4 Putting to sea from there, we sailed under the lee of Cyprus, because the winds were contrary. 5 When we had sailed across the sea which is off Cilicia and Pamphylia, we came to Myra, a city of Lycia. 6 There the centurion found a ship of Alexandria sailing for Italy, and he put us on board. 7 When we had sailed slowly many days, and had come with difficulty opposite Cnidus, the wind not allowing us further, we sailed under the lee of Crete, opposite Salmone. 8 With difficulty sailing along it we came to a certain place called Fair Havens, near the city of Lasea.

9 When much time had passed and the voyage was now dangerous because the Fast had now already gone by, Paul admonished them 10 and said to them, "Sirs, I perceive that the voyage will be with injury and much loss, not only of the cargo and the ship, but also of our lives." 11 But the centurion gave more heed to the master and to the owner of the ship than to those things which were spoken by Paul. 12 Because the haven was not suitable to winter in, the majority advised going to sea from there, if by any means they could reach Phoenix and winter there, which is a port of Crete, looking southwest and northwest.

13 When the south wind blew softly, supposing that they had obtained their purpose, they weighed anchor and sailed along Crete, close to shore. 14 But before long, a stormy wind beat down from shore, which is called Euroclydon.*27:14 Or, "a northeaster". 15 When the ship was caught and couldn’t face the wind, we gave way to it and were driven along. 16 Running under the lee of a small island called Clauda, we were able, with difficulty, to secure the boat. 17 After they had hoisted it up, they used cables to help reinforce the ship. Fearing that they would run aground on the Syrtis sand bars, they lowered the sea anchor, and so were driven along. 18 As we labored exceedingly with the storm, the next day they began to throw things overboard. 19 On the third day, they threw out the ship’s tackle with their own hands. 20 When neither sun nor stars shone on us for many days, and no small storm pressed on us, all hope that we would be saved was now taken away.

21 When they had been long without food, Paul stood up in the middle of them and said, "Sirs, you should have listened to me, and not have set sail from Crete and have gotten this injury and loss. 22 Now I exhort you to cheer up, for there will be no loss of life among you, but only of the ship. 23 For there stood by me this night an angel, belonging to the God whose I am and whom I serve, 24 saying, ‘Don’t be afraid, Paul. You must stand before Caesar. Behold, God has granted you all those who sail with you.’ 25 Therefore, sirs, cheer up! For I believe God, that it will be just as it has been spoken to me. 26 But we must run aground on a certain island."

27 But when the fourteenth night had come, as we were driven back and forth in the Adriatic Sea, about midnight the sailors surmised that they were drawing near to some land. 28 They took soundings and found twenty fathoms.*27:28 20 fathoms = 120 feet = 36.6 meters After a little while, they took soundings again, and found fifteen fathoms.*27:28 15 fathoms = 90 feet = 27.4 meters 29 Fearing that we would run aground on rocky ground, they let go four anchors from the stern, and wished for daylight. 30 As the sailors were trying to flee out of the ship and had lowered the boat into the sea, pretending that they would lay out anchors from the bow, 31 Paul said to the centurion and to the soldiers, "Unless these stay in the ship, you can’t be saved." 32 Then the soldiers cut away the ropes of the boat and let it fall off.

33 While the day was coming on, Paul begged them all to take some food, saying, "Today is the fourteenth day that you wait and continue fasting, having taken nothing. 34 Therefore I beg you to take some food, for this is for your safety; for not a hair will perish from any of your heads." 35 When he had said this and had taken bread, he gave thanks to God in the presence of all; then he broke it and began to eat. 36 Then they all cheered up, and they also took food. 37 In all, we were two hundred seventy-six souls on the ship. 38 When they had eaten enough, they lightened the ship, throwing out the wheat into the sea. 39 When it was day, they didn’t recognize the land, but they noticed a certain bay with a beach, and they decided to try to drive the ship onto it. 40 Casting off the anchors, they left them in the sea, at the same time untying the rudder ropes. Hoisting up the foresail to the wind, they made for the beach. 41 But coming to a place where two seas met, they ran the vessel aground. The bow struck and remained immovable, but the stern began to break up by the violence of the waves.

42 The soldiers’ counsel was to kill the prisoners, so that none of them would swim out and escape. 43 But the centurion, desiring to save Paul, stopped them from their purpose, and commanded that those who could swim should throw themselves overboard first to go toward the land; 44 and the rest should follow, some on planks and some on other things from the ship. So they all escaped safely to the land.

Paulus resa till Rom

1 *Apg 25:12. När det var bestämt att vi skulle avsegla mot Italien, överlämnade man Paulus och några andra fångar till en officer som hette Julius och som tillhörde den kejserliga vakten. 2 *Apg 19:29, 20:4, Kol 4:10. Vi gick ombord på ett skepp från Adramyttium som skulle gå till hamnarna längs Asiens kust och lade ut. Aristarchus, en makedonier från Tessalonike, var med oss. 3 *Apg 24:23. Dagen därpå lade vi till i Sidon. Julius, som behandlade Paulus väl, lät honom gå till sina vänner och ta emot deras omsorg.

4 När vi hade lagt ut därifrån seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind*27:4motvindMot hösten blir medelhavsvinden västlig, en rak motvind för Paulus resa till Rom.. 5 Vi seglade över öppna havet längs kusten av Kilikien och Pamfylien och lade till vid Myra i Lykien.

6 Där fann officeren ett skepp från Alexandria som skulle till Italien, och han tog oss ombord på det. 7 Under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och då vi knappt nådde fram till Knidos och vinden inte lät oss fortsätta seglade vi ner i lä av Kreta vid Salmone. 8 Vi följde kusten med stor svårighet och kom till en plats som kallas Goda hamnarna, nära staden Lasea.

9 *3 Mos 23:27f. Det hade nu gått lång tid och sjöresan hade blivit farlig, eftersom fastedagen*27:9fastedagenFörsoningsdagen Yom Kippur (se 3 Mos 16:29f), som infaller i september-oktober när höststormarna börjar komma. redan var förbi. Paulus varnade dem därför 10 *2 Kor 11:25f. och sade: "Ni män, jag ser att den här sjöresan kommer att medföra skada och stor förlust inte bara av last och skepp utan också av våra liv." 11 Men officeren litade mer på styrmannen och skeppsägaren*27:11skeppsägarenAnnan översättning: "skepparen". än på vad Paulus sade. 12 Och då hamnen inte låg bra till för att övervintra bestämde sig de flesta för att gå ut därifrån och försöka nå Fenix, en hamn på Kreta som vetter mot sydväst och nordväst. Där tänkte de tillbringa vintern.

Stormen

13 När så en svag sydlig vind blåste upp, tänkte de att de skulle lyckas med sin föresats. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. 14 Men snart därefter svepte en kraftig stormvind*27:14stormvindAnnan översättning: "virvelstorm"., den så kallade Nordosten, ner från ön. 15 Skeppet fångades och kunde inte hålla upp mot vinden, så vi gav efter och lät det driva. 16 Vi kom i lä bakom en liten ö som hette Kauda och lyckades med nöd och näppe bärga skeppsbåten*27:16bärga skeppsbåtenDenna gick normalt på släp efter skeppet.. 17 När de hade fått upp den ombord, använde de nödutrustningen och slog trossar om skrovet. Och eftersom de var rädda för att kastas upp på Syrtenbankarna släppte de ner drivankaret*27:17drivankaretAnnan översättning: "storseglet". och lät skeppet driva.

18 Vi var hårt ansatta av stormen. Dagen därpå började de vräka lasten överbord, 19 och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning i sjön. 20 Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och den starka stormen låg på så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.

21 Ingen hade nu ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män skulle ha lytt mitt råd att inte gå ut från Kreta. Då hade ni besparat er den här skadan och förlusten. 22 Men nu uppmanar jag er: Fatta mod. Inte en enda av er ska mista livet, bara fartyget ska gå under. 23 En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt, 24 *Apg 23:11, 27:26, Apg 28:1. och han sade: Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig. 25 Så fatta mod, ni män! Jag litar på Gud att det blir som han sagt mig. 26 Vi måste bara stranda på en ö."

Skeppsbrottet

27 När den fjortonde natten kom och vi fortfarande drev omkring på Adriatiska havet*27:27Adriatiska havetUnder antiken omfattades även det sydligare havsområdet mellan Kreta och Sicilien av detta namn., började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land. 28 De lodade och fick tjugo famnars djup. Lite längre fram lodade de igen och fann att djupet var femton famnar.*27:28tjugo famnars djup … femton famnarKnappt 40 respektive 30 meter.29 De var nu rädda att vi skulle driva på något skarpt skär, så de kastade ut fyra ankare från aktern och önskade sedan bara att det skulle bli dag.

30 Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet. De firade ner livbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören. 31 Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om inte de stannar kvar ombord kan ni inte bli räddade." 32 Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva bort.

33 Strax innan det började dagas uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit. 34 *Matt 10:30, Luk 21:18. Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er ska mista så mycket som ett hårstrå på sitt huvud." 35 När han hade sagt detta tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta. 36 Då fick alla nytt mod och tog sig mat, de också.

37 Vi var allt som allt 276 personer ombord. 38 Efter att ha ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i sjön. 39 När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med sandstrand och bestämde sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där. 40 De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna från styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. 41 Men de drev emot ett rev där skeppet gick på grund. Fören borrade sig in och stod orubbligt fast, medan aktern började brytas sönder av de kraftiga bränningarna.

42 Soldaternas plan var då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i väg och fly. 43 Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Han befallde att de simkunniga skulle hoppa i vattnet först och ta sig i land 44 och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakdelar från skeppet. På det sättet blev alla räddade och kom i land.