Gênesis 47

Giacobbe e i suoi figli presentati al Faraone e stabiliti nel paese di Goscen

1 Giuseppe andò quindi a informare Faraone, e gli disse: "Mio padre e i miei fratelli con le loro greggi, con i loro armenti e con tutto quello che hanno, sono venuti dal paese di Canaan; ed ecco, sono nel paese di Goscen". 2 E prese cinque uomini tra i suoi fratelli e li presentò al Faraone. 3 E Faraone disse ai fratelli di Giuseppe: "Qual è la vostra occupazione?". Ed essi risposero al Faraone: "I tuoi servitori sono pastori, come furono i nostri padri". 4 Poi dissero al Faraone: "Siamo venuti per abitare in questo paese, perché nel paese di Canaan non c’è pascolo per le greggi dei tuoi servitori; poiché la carestia è grave; permetti ora che i tuoi servi dimorino nel paese di Goscen". 5 E Faraone parlò a Giuseppe dicendo: "Tuo padre e i tuoi fratelli sono venuti da te; 6 il paese d’Egitto ti sta davanti, fa’ abitare tuo padre e i tuoi fratelli nella parte migliore del paese; dimorino pure nel paese di Goscen; e se conosci fra loro degli uomini capaci, falli sovraintendenti del mio bestiame". 7 Poi Giuseppe portò Giacobbe suo padre dal Faraone, e glielo presentò. E Giacobbe benedisse Faraone. 8 E Faraone disse a Giacobbe: "Quanti sono i giorni del tempo della tua vita?". 9 Giacobbe rispose al Faraone: "Gli anni della mia vita da pellegrino sono centotrenta; i giorni del tempo della mia vita sono stati pochi e cattivi, e non hanno raggiunto il numero dei giorni della vita dei miei padri, ai giorni dei loro pellegrinaggi". 10 Giacobbe benedisse ancora Faraone, e si ritirò dalla presenza di lui. 11 Allora Giuseppe stabilì suo padre e i suoi fratelli, e diede loro una proprietà nel paese d’Egitto, nella parte migliore del paese, nella contrada di Ramses, come Faraone aveva ordinato. 12 E Giuseppe sostentò suo padre, i suoi fratelli e tutta la famiglia di suo padre, provvedendoli di pane, secondo il numero dei figli.

L’amministrazione di Giuseppe

13 Ora in tutto il paese non c’era pane, perché la carestia era gravissima; il paese d’Egitto e il paese di Canaan penavano a causa della carestia. 14 Giuseppe accumulò tutto il denaro che si trovava nel paese d’Egitto e nel paese di Canaan, come prezzo del grano che si comprava; e Giuseppe portò questo denaro nella casa del Faraone. 15 E quando il denaro fu esaurito nel paese d’Egitto e nel paese di Canaan, tutti gli Egiziani vennero a Giuseppe e dissero: "Dacci del pane! Perché dovremmo morire in tua presenza? poiché il denaro è finito". 16 E Giuseppe disse: "Date il vostro bestiame; e io vi darò del pane in cambio del vostro bestiame, se non avete più denaro". 17 E quelli portarono a Giuseppe il loro bestiame; e Giuseppe diede loro del pane in cambio dei loro cavalli, delle loro greggi di pecore, delle loro mandrie di buoi e dei loro asini. Così fornì loro del pane per quell’anno, in cambio di tutto il loro bestiame. 18 Passato quell’anno, tornarono da lui l’anno seguente, e gli dissero: "Noi non nasconderemo al mio signore che, essendo esaurito il denaro ed essendo passate al mio signore le mandrie del nostro bestiame, non resta più nulla che il mio signore possa prendere, tranne i nostri corpi e le nostre terre. 19 E perché dovremmo morire sotto gli occhi tuoi, noi e le nostre terre? Compra noi e le nostre terre in cambio di pane; e noi con le nostre terre saremo schiavi del Faraone; dacci da seminare affinché possiamo vivere e non morire, e il suolo non diventi un deserto". 20 Così Giuseppe comprò per il Faraone tutte le terre d’Egitto; poiché gli Egiziani vendettero ognuno il proprio campo, perché la carestia li colpiva gravemente. Così il paese diventò proprietà del Faraone. 21 Quanto al popolo, lo fece passare nelle città, da un capo all’altro dell’Egitto; 22 soltanto le terre dei sacerdoti non le acquistò, perché i sacerdoti ricevevano una provvigione assegnata loro dal Faraone, e vivevano della provvigione che Faraone dava loro; per questo essi non vendettero le loro terre. 23 Poi Giuseppe disse al popolo: "Ecco, oggi ho acquistato voi e le vostre terre per Faraone; ecco del seme; seminate la terra; 24 e al tempo della raccolta, ne darete il quinto al Faraone, e quattro parti saranno vostre, per seminare i campi e per il vostro nutrimento, di quelli che sono in casa vostra, e per il nutrimento dei vostri bambini". 25 E quelli dissero: "Tu ci hai salvato la vita! ci sia dato di trovare grazia agli occhi del mio signore, e saremo schiavi del Faraone". 26 Giuseppe ne fece una legge, che dura fino al giorno d’oggi, secondo la quale un quinto del reddito delle terre d’Egitto era per Faraone; soltanto le terre dei sacerdoti non furono del Faraone.

Giacobbe fa giurare a Giuseppe che lo seppellirà presso i suoi padri

27 Così gli Israeliti abitarono nel paese d’Egitto, nel paese di Goscen; vi ebbero delle proprietà, crebbero, e si moltiplicarono oltremisura. 28 Giacobbe visse nel paese d’Egitto diciassette anni; e i giorni di Giacobbe, gli anni della sua vita, furono centoquarantasette. 29 E quando Israele si avvicinò al giorno della sua morte, chiamò suo figlio Giuseppe, e gli disse: "Se ho trovato grazia agli occhi tuoi, mettimi la mano sotto la coscia, e usami benignità e fedeltà; non mi seppellire in Egitto! 30 ma, quando giacerò con i miei padri, portami fuori dall’Egitto e seppelliscimi nel loro sepolcro!". 31 Egli rispose: "Farò come tu dici". E Giacobbe disse: "Giuramelo". E Giuseppe glielo giurò. E Israele, rivolto al capo del letto, adorò.

Jakob inför farao

1 Och Josef kom och berättade för farao: "Min far och mina bröder har kommit från Kanaans land med sina får och kor och allt de äger. De är nu i landet Goshen." 2 Han hade valt ut fem av sina bröder och förde fram dem inför farao. 3 Då frågade farao hans bröder: "Vad har ni för yrke?" De svarade farao: "Dina tjänare är fåraherdar, vi liksom våra fäder." 4 De sade också till farao: "Vi har kommit för att bo här i landet en tid, för dina tjänare har inget bete för sina får eftersom svälten är svår i Kanaans land. Så låt dina tjänare bo i landet Goshen." 5 Då sade farao till Josef: "Din far och dina bröder har alltså kommit till dig. 6 Egyptens land ligger öppet för dig. Låt din far och dina bröder bo i den bästa delen av landet, låt dem bo i landet Goshen. Och om du vet att några bland dem är dugliga män, så sätt dem till uppsyningsmän över min boskap."

7 Sedan hämtade Josef sin far Jakob och förde honom fram inför farao, och Jakob hälsade*47:7hälsadeOrdagrant: "välsignade" (jfr vers 10, Rut 2:4 och Luk 10:5f). farao. 8 Och farao frågade Jakob: "Hur många år har du levt?" 9 *1 Krön 29:15, Ps 39:13, 119:19, Matt 6:34, Hebr 11:13. Jakob svarade farao: "Min vandringstid har varat i hundratrettio år. Få och svåra har mina levnadsår varit. De når inte upp till mina förfäders levnadsår under deras vandringstid." 10 Och Jakob välsignade farao och gick ut ifrån honom.

11 Josef lät sin far och sina bröder bo i Egyptens land och gav dem egendom i den bästa delen av landet, i Raamses område*47:11Raamses områdeLängre fram byggdes här en förrådsstad med detta namn (2 Mos 1:11). som farao befallt. 12 Josef försörjde sin far och sina bröder och hela sin fars hus och gav var och en underhåll efter antalet barn.

Svältens följder för egyptierna

13 Men det fanns inget bröd någonstans i landet eftersom svälten var mycket svår, och både Egypten och Kanaans land var svaga av hunger. 14 För den säd som folket köpte samlade Josef alla pengar som fanns i Egypten och Kanaan och förde dem in i faraos palats.

15 Men när pengarna tog slut i Egypten och Kanaan, kom alla egyptier till Josef och sade: "Ge oss bröd! Varför skulle vi dö här framför ögonen på dig? Vi har inga pengar kvar." 16 Josef svarade: "För hit er boskap, så ska jag ge er bröd för boskapen om era pengar är slut." 17 Då kom de med sin boskap till Josef, och han gav dem bröd i utbyte mot deras hästar, får, kor och åsnor. På så sätt underhöll han dem det året och gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap.

18 Så tog det året slut. Men året därpå kom de tillbaka till honom och sade: "Vi kan inte dölja det för min herre. Pengarna är slut och boskapen vi ägde tillhör min herre. Vi har inget annat kvar än våra kroppar och vår jord. 19 Varför skulle vi dö här framför dig, vi och vår åkerjord? Köp oss och vår jord för bröd, så ska vi med vår jord bli faraos slavar. Ge oss bara utsäde, så att vi får leva och inte dör och åkerjorden inte läggs öde."

20 Då köpte Josef all jord i Egypten åt farao. Alla egyptierna sålde sina åkrar eftersom svälten var så svår, och åkerjorden blev faraos egendom. 21 Folket flyttade han till städerna, från ena änden av Egypten till den andra. 22 Men prästernas jord köpte han inte, eftersom prästerna hade sitt bestämda underhåll av farao och levde av det som farao gav dem. Därför behövde de inte sälja sin jord.

23 Och Josef sade till folket: "Nu har jag köpt er och er jord åt farao. Här har ni utsäde så att ni kan beså jorden. 24 När skörden kommer in ska ni ge en femtedel*47:24en femtedelEn inte ovanlig skattesats under antiken. Längre fram betalade israeliterna en tiondel till kungen (1 Sam 8:15) och en tiondel till tempeltjänarna (4 Mos 18:21f). åt farao. Men fyra femtedelar ska ni själva ha till utsäde och till mat åt er och ert husfolk och era små barn." 25 De svarade: "Du har räddat våra liv. Herre, låt oss finna nåd för dina ögon, så ska vi vara faraos slavar." 26 Josef gjorde det till en lag som gäller än i dag för Egyptens jord, att femtedelen av skörden ska ges åt farao. Det var bara prästernas jord som inte blev faraos egendom.

27 *2 Mos 1:7, Ps 105:24, Apg 7:17. Så bodde Israel i landet Goshen i Egypten. De skaffade sig ägodelar och var fruktsamma och förökade sig mycket.

Jakobs sista önskan

28 Jakob levde sjutton år*47:28Jakob levde sjutton år i EgyptenKanske 1876-1859 f Kr (jfr 2 Mos 12:40, 1 Kung 6:1). i Egypten, och han blev hundrafyrtiosju år gammal.

29 *1 Mos 24:2. När tiden närmade sig att Israel skulle dö, kallade han till sig sin son Josef och sade till honom: "Om jag har funnit nåd för dina ögon, så lägg din hand under min höft och lova att visa mig kärlek och trofasthet så att du inte begraver mig i Egypten. 30 När jag gått till vila hos mina fäder, för mig då ut ur Egypten och begrav mig i deras grav." Han svarade: "Jag ska göra som du säger." 31 Men Jakob sade: "Ge mig din ed!" Och han gav honom sin ed, och Israel tillbad böjd mot bäddens huvudände*47:31bäddens huvudändeAnnan översättning (så Septuaginta): "änden på sin stav". Citeras i Hebr 11:21..