1 Ecco, l’occhio mio ha vedute tutte queste cose, L’orecchio mio le ha udite, e le ha intese.

2 Quanto sapete voi, so anch’io; Io non son da men di voi.

3 E pure io parlerò all’Onnipotente; Io avrò a grado di venire a ragione con lui.

4 Ma certo, quant’è a voi, voi siete rappezzatori di menzogna; Voi siete medici da nulla tutti quanti.

5 Oh! vi taceste pur del tutto, Ciò vi sarebbe reputato in saviezza!

6 Deh! ascoltate la difesa della mia ragione, Ed attendete agli argomenti delle mie labbra.

7 Convienvisi in favor di Dio parlar perversamente, E per rispetto suo parlar frodolentemente?

8 Convienvisi aver riguardo alla qualità sua? Convienvisi litigar per Iddio?

9 Sarebbe egli ben per voi ch’egli vi esaminasse? Gabberestelo voi come si gabba un uomo?

10 Egli del certo vi arguirà, Se di nascosto avete riguardo alla qualità delle persone.

11 La sua altezza non vi sgomenterà ella? Lo spavento di lui non vi caderà egli addosso?

12 I vostri detti memorandi son simili a cenere; Ed i vostri sublimi ragionamenti a mucchi di fango

13 Tacetevi, e lasciatemi stare, ed io parlerò; E passimi addosso che che sia.

14 Perchè mi strappo io la carne co’ denti, E perchè tengo l’anima mia nella palma della mia mano?

15 Ecco, uccidami egli pure; sì spererò in lui; Ma tuttavia difenderò le mie vie nel suo cospetto.

16 Ed egli stesso mi sarà in salvazione; Perciocchè l’ipocrita non gli verrà davanti.

17 Ascoltate attentamente il mio ragionamento; Ed entrivi negli orecchi la mia dichiarazione.

18 Ecco ora, quando io avrò esposta per ordine la mia ragione, Io so che sarò trovato giusto.

19 Chi è colui che voglia litigar meco? Conciossiachè di presente mi tacerò, e spirerò.

20 Sol non farmi due cose, Ed allora io non mi nasconderò dal tuo cospetto.

21 Allontana la tua mano d’addosso a me, E non mi spaventi il tuo terrore.

22 E poi chiama, ed io risponderò; Ovvero, io parlerò, e tu rispondimi

23 Quante iniquità e peccati ho io? Mostrami il mio misfatto, e il mio peccato.

24 Perchè nascondi la tua faccia, E mi reputi tuo nemico?

25 Stritolerai tu una fronda sospinta? O perseguiterai tu della stoppia secca?

26 Che tu mi sentenzii a pene amare, E mi faccia eredar l’iniquità della mia fanciullezza!

27 E metta i miei piedi ne’ ceppi, E spii tutti i miei sentieri, E stampi le tue pedate in su le radici de’ miei piedi!

28 Onde costui si disfa come del legno intarlato, Come un vestimento roso dalle tignuole

1 Ja, alltsammans har mitt öga sett, mitt öra har hört det och nogsamt givit akt.

2 Vad I veten, det vet också jag; icke står jag tillbaka för eder.

3 Men till den Allsmäktige vill jag nu tala, det lyster mig att gå till rätta med Gud.

4 Dock, I ären män som spinna ihop lögn, allasammans hopsätten I fåfängligt tal.

5 Om I ändå villen alldeles tiga! Det kunde tillräknas eder som vishet.

6 Hören nu likväl mitt klagomål, och akten på mina läppars gensagor.

7 Viljen I försvara Gud med orättfärdigt tal och honom till förmån bruka oärligt tal?

8 Skolen I visa eder partiska för honom eller göra eder till sakförare för Gud?

9 Icke kan sådant ändas väl, när han håller räfst med eder? Eller kunnen I gäckas med honom, såsom man kan gäckas med en människa?

10 Nej, förvisso skall han straffa eder, om I visen en hemlig partiskhet.

11 Sannerligen, hans majestät skall då förskräcka eder, och fruktan för honom skall falla över eder.

12 Edra tänkespråk skola då bliva visdomsord av aska, edra försvarsverk varda såsom vallar av ler.

13 Tigen nu för min, så skall jag tala, gånge så över mig vad det vara må.

14 Ja, huru det än går, vill jag fatta mitt kött mellan tänderna och taga min själ i min hand.

15 Må han dräpa mig, jag hoppas intet annat; min vandel vill jag ändå hålla fram inför honom.

16 Redan detta skall lända mig till frälsning, ty ingen gudlös dristar komma inför honom.

17 Hören, hören då mina ord, och låten min förklaring tränga in i edra öron.

18 Se, här lägger jag saken fram; jag vet att jag skall befinnas hava rätt.

19 Eller gives det någon som kan vederlägga mig? Ja, då vill jag tiga -- och dö.

20 Allenast två ting må du ej göra mot mig, så behöver jag ej dölja mig inför ditt ansikte:

21 din hand må du ej låta komma mig när, och fruktan för dig må icke förskräcka mig.

22 Sedan må du åklaga, och jag vill svara, eller ock skall jag tala, och du må gendriva mig.

23 Huru är det alltså med mina missgärningar och synder? Låt mig få veta min överträdelse och synd.

24 Varför döljer du ditt ansikte och aktar mig såsom din fiende?

25 Vill du skrämma ett löv som drives av vinden, vill du förfölja ett borttorkat strå?

26 Du skriver ju bedrövelser på min lott och giver mig till arvedel min ungdoms missgärningar;

27 du sätter mina fötter i stocken, du vaktar på alla vägar, för mina fotsulor märker du ut stegen.

28 Och detta mot en som täres bort lik murket trä, en som liknar en klädnad sönderfrätt av mal!