1 E GIOBBE rispose, e disse:

2 O quanto hai tu bene aiutato il debole, Ed hai salvato il braccio fiacco!

3 O quanto hai tu ben consigliato colui che è privo di sapienza, E gli hai largamente dimostrata la ragione!

4 A cui hai tu tenuti questi ragionamenti? E lo spirito di cui è uscito di te?

5 I giganti sono stati formati da Dio, E gli animali che stanno nelle acque sono stati formati sotto esse.

6 L’inferno è ignudo davanti a lui, E non vi è copritura alcuna al luogo della perdizione.

7 Egli distende l’Aquilone in sul vuoto, Egli tiene sospesa la terra in su niente.

8 Egli serra le acque nelle sue nuvole, E non però si schiantano le nubi sotto esse.

9 Egli tavola la superficie del suo trono, Egli spande la sua nuvola sopra esso.

10 Egli ha con la sesta posto un certo termine intorno alle acque, Il qual durerà infino alla fine della luce e delle tenebre.

11 Le colonne de’ cieli sono scrollate, Ed attonite, quando egli le sgrida.

12 Egli ha fesso il mare con la sua forza, E col suo senno ha trafitto Rahab.

13 Egli ha col suo Spirito adorni i cieli; La sua mano ha formato il serpente guizzante.

14 Ecco, queste cose son solo alcune particelle delle sue vie; E quanto poco è quel che noi ne abbiamo udito? E chi potrà intendere il tuono delle sue potenze?

1 Därefter tog Job till orda och sade:

2 Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige, huru har du ej stärkt den maktlöses arm!

3 Vilka råd har du ej givit den ovise, och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!

4 Vem gav dig kraft att tala sådana ord, och vems ande var det som kom till orda ur dig?

5 Dödsrikets skuggor gripas av ångest, djupets vatten och de som bo däri.

6 Dödsriket ligger blottat för honom, och avgrunden har intet täckelse.

7 Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet.

8 Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte, och skyarna brista icke under bördan.

9 Han gömmer sin tron för vår åsyn, han omhöljer den med sina skyar.

10 En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen, där varest ljus ändas i mörker.

11 Himmelens pelare skälva, de gripas av förfäran vid hans näpst.

12 Med sin kraft förskräckte han havet, och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab.

13 Blott han andades, blev himmelen klar; hans hand genomborrade den snabba ormen.

14 Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?