1 Ora dunque, Giobbe, ascolta, ti prego, i miei ragionamenti, E porgi gli orecchi a tutte le mie parole.

2 Ecco, ora io ho aperta la mia bocca, La mia lingua parla nel mio palato.

3 Le mie parole saranno secondo la dirittura del mio cuore; E le mie labbra proferiranno scienza pura.

4 Lo Spirito di Dio mi ha fatto, E l’alito dell’Onnipotente mi ha data la vita.

5 Se tu puoi, rispondimi; Mettiti in ordine contro a me, e presentati pure.

6 Ecco, io sono a Dio, come tu; Anch’io sono stato tratto dal fango.

7 Ecco, il mio spavento non ti sgomenterà, E la mia mano non ti sarà grave addosso

8 Tu hai pur detto, udendolo io, Ed io ho intesa la voce delle parole:

9 Io son puro, senza misfatto; Io son netto, e non vi è iniquità in me;

10 Ecco, egli trova delle occasioni contro a me; Egli mi reputa per suo nemico;

11 Egli ha messi i miei piedi ne’ ceppi, Egli spia tutti i miei sentieri.

12 Ecco, in questo tu non sei stato giusto; io ti risponderò; Perciocchè Iddio è vie maggiore che l’uomo.

13 Perchè hai tu conteso con lui, Perchè egli non dichiara tutte le sue ragioni?

14 Egli è ben vero, che talora Iddio parla una volta, E due, a chi non vi ha atteso.

15 In sogno, in vision notturna, Quando il più profondo sonno cade in su gli uomini, Quando essi son tutti sonnacchiosi sopra i lor letti;

16 Allora egli apre loro l’orecchio, E suggella il lor castigo;

17 Per istorre l’uomo dalle opere sue, E per far che la superbia dell’uomo non apparisca più;

18 Per iscampar l’anima sua dalla fossa, E far che la sua vita non passi per la spada

19 Ma talora altresì l’uomo è castigato con dolori sopra il suo letto, E tutte le sue ossa di grave malattia;

20 E la sua vita gli fa abbominare il cibo, E l’anima sua la vivanda desiderabile;

21 La sua carne è consumata, talchè non apparisce più; E le sue ossa, che prima non si vedevano, spuntano fuori;

22 E l’anima sua si accosta alla fossa, E la vita sua a’ mali mortali.

23 Ma se allora vi è appresso di lui alcun messo, un parlatore, Uno d’infra mille, Per dichiarare all’uomo il suo dovere;

24 Iddio gli farà grazia, e dirà: Riscuotilo, che non iscenda alla fossa; Io ho trovato il riscatto.

25 La sua carne diventerà morbida, più che non è in fanciullezza; Egli ritornerà a’ dì della sua giovanezza.

26 Egli supplicherà a Dio, ed egli gli sarà placato, E gli farà veder la sua faccia con giubilo, E renderà all’uomo la sua giustizia.

27 Ed esso poi si volgerà verso gli uomini, e dirà: Io avea peccato, ed avea pervertita la dirittura, E ciò non mi ha punto giovato.

28 Così Iddio riscoterà l’anima sua, che non passi nella fossa, E la vita sua vedrà la luce

29 Ecco, Iddio opera tutte queste cose Due e tre volte inverso l’uomo;

30 Per ritrarre l’anima sua dalla fossa, Acciocchè sia illuminata della luce de’ viventi.

31 Attendi, o Giobbe, ascoltami; Taci, ed io parlerò.

32 Se tu hai alcuna cosa da dire, rispondimi; Parla, perciocchè io desidero giustificarti.

33 Se no, ascoltami tu; Taci, ed io t’insegnerò la sapienza

1 Men hör nu, Job, mina ord, och lyssna till allt vad jag vill säga.

2 Se, jag upplåter nu mina läppar, min tunga tager till orda i min mun.

3 Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal, och vad mina läppar förstå säga de ärligt ut.

4 Guds ande är det som har gjort mig, den Allsmäktiges fläkt beskär mig liv.

5 Om du förmår, så må du nu svara mig; red dig till strid mot mig, träd fram.

6 Se, jag är likställd med dig inför Gud, jag är danad av en nypa ler, också jag.

7 Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig, ej heller kan min myndighet trycka dig ned.

8 Men nu sade du så inför mina öron, så ljödo de ord jag hörde:

9 »Ren är jag och fri ifrån överträdelse, oskyldig är jag och utan missgärning;

10 men se, han finner på sak mot mig, han aktar mig såsom sin fiende.

11 Han sätter mina fötter i stocken, vaktar på alla mina vägar.»

12 Nej, häri har du orätt, svarar jag dig. Gud är ju förmer än en människa.

13 Huru kan du gå till rätta med honom, såsom gåve han aldrig svar i sin sak?

14 Både på ett sätt och på två talar Gud, om man också ej aktar därpå.

15 I drömmen, i nattens syn, när sömnen har fallit tung över människorna och de vila i slummer på sitt läger,

16 då öppnar han människornas öron och sätter inseglet på sina varningar till dem,

17 när han vill avvända någon från en ogärning eller hålla högmodet borta ifrån en människa.

18 Så bevarar han hennes själ från graven och hennes liv ifrån att förgås genom vapen.

19 Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger och genom ständig oro, allt intill benen.

20 Hennes sinne får leda vid maten, och hennes själ vid den föda hon älskade.

21 Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se, ja, hennes ben täras bort intill osynlighet.

22 Så nalkas hennes själ till graven och hennes liv hän till dödens makter.

23 Men om en ängel då finnes, som vakar över henne, en medlare, någon enda av de tusen, och denne får lära människan hennes plikt,

24 då förbarmar Gud sig över henne och säger; »Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven; lösepenningen har jag nu fått.»

25 Hennes kropp får då ny ungdomskraft, hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar.

26 När hon då beder till Gud, är han henne nådig och låter henne se sitt ansikte med jubel; han giver så den mannen hans rättfärdighet åter.

27 Så får denne då sjunga inför människorna och säga: »Väl syndade jag, och väl kränkte jag rätten, dock vederfors mig ej vad jag hade förskyllt;

28 ty han förlossade min själ, så att den undslapp graven, och mitt liv får nu med lust skåda ljuset.»

29 Se, detta allt kommer Gud åstad, både två gånger och tre, för den mannen,

30 till att rädda hans själ från graven, så att han får njuta av de levandes ljus.

31 Akta nu härpå, du Job, och hör mig; tig, så att jag får tala.

32 Dock, har du något att säga, så svara mig; tala, ty gärna gåve jag dig rätt.

33 Varom icke, så är det du som må höra på mig; du må tiga, så att jag får lära dig vishet.