1 Il mio spirito si dissolve, I miei giorni sono spenti, I sepolcri mi aspettano.

2 Non ho io appresso di me degli schernitori? E l’occhio mio non dev’egli sopportare le loro provocazioni?

3 Deh! metti pegno, dammi sicurtà per piatir teco; Chi sarà colui che mi toccherà nella mano?

4 Perciocchè, quant’è a costoro, tu hai nascosto il senno al cuor loro, E però tu non li innalzerai.

5 Di chi parla fra gli amici per lusinga Anche gli occhi de’ figliuoli saranno consumati.

6 Egli mi ha posto per servir di proverbio a’ popoli, Ed io sono pubblicamente menato attorno in sul tamburo.

7 E l’occhio mio è tutto raggrinzato di sdegno, E tutte le mie membra son simili ad un’ombra.

8 Gli uomini diritti stupiranno di questo, E l’innocente se ne commoverà per cagion dell’ipocrita.

9 Ma pure il giusto si atterrà alla sua via, E colui ch’è puro di mani vie più si raffermerà

10 Or ravvedetevi pure voi tutti, e poi venite; Non troverò io alcun savio fra voi?

11 I miei giorni son passati via; I miei disegni, i proponimenti del mio cuore son rotti.

12 La notte mi è cangiata in giorno, La luce è di presso seguita dalle tenebre.

13 Se io mi trattengo di speranza, il sepolcro sarà la mia casa, Io farò il mio letto nelle tenebre.

14 Già ho gridato alla fossa: Tu sei mio padre; Ed a’ vermini: Voi siete la madre, e la sorella mia.

15 Ed ove è ora la mia speranza? Sì, la mia speranza? chi la potrà vedere?

16 Le mie speranze scenderanno nel fondo del sepolcro; Conciossiachè il riposo di tutti ugualmente sia nella polvere

1 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.

2 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

3 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?

4 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.

5 Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.

6 Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.

7 Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

8 De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

9 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

10 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

11 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.

12 Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

13 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;

14 till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

15 Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?

16 Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.