1 E SOFAR Naamatita rispose, e disse:

2 Perciò i miei pensamenti m’incitano a rispondere, E perciò questa mia fretta è in me.

3 Io ho udita la mia vituperosa riprensione; Ma lo spirito mio mi spinge a rispondere del mio intendimento.

4 Non sai tu questo, che è stato d’ogni tempo, Da che l’uomo fu posto sopra la terra;

5 Che il trionfo degli empi è di breve durata, E che la letizia dell’ipocrita è sol per un momento?

6 Avvegnachè la sua altezza salisse fino al cielo, E il suo capo giungesse infino alle nuvole;

7 Pur perirà egli in perpetuo, come lo sterco suo; Quelli che l’avranno veduto, diranno: Ove è egli?

8 Egli se ne volerà via come un sogno, e non sarà più ritrovato, E si dileguerà come una visione notturna.

9 L’occhio che l’avrà veduto nol vedrà più, E il suo luogo nol mirerà più

10 I suoi figliuoli procacceranno il favor de’ poveri, E le sue mani restituiranno quel ch’egli avrà rapito per violenza.

11 Le sue ossa saranno ripiene degli eccessi della sua gioventù, I quali giaceranno con lui in su la polvere.

12 Se il male gli è stato dolce nella bocca, Se egli l’ha nascosto sotto la sua lingua;

13 Se l’ha riserbato, e non l’ha gittato fuori; Anzi l’ha ritenuto in mezzo del suo palato;

14 Il suo cibo gli si cangerà nelle sue viscere, E diverrà veleno d’aspido nelle sue interiora.

15 Egli avrà trangugiate le ricchezze, ma egli le vomiterà; Iddio gliele caccerà fuor del ventre.

16 Egli avrà succiato il veleno dell’aspido, La lingua della vipera l’ucciderà.

17 Egli non vedrà i ruscelli, I fiumi, i torrenti del miele e del burro.

18 Egli renderà ciò che con fatica avrà acquistato, e non l’inghiottirà; Pari alla potenza sua sarà il suo mutamento, e non ne goderà.

19 Perciocchè egli ha oppressato altrui, egli lascerà dietro a sè de’ bisognosi; Perciocchè egli ha rapita la casa altrui, egli non edificherà la sua.

20 Perciocchè egli non ha mai sentito riposo nel suo ventre, Non potrà salvar nulla delle sue più care cose.

21 Nulla gli rimarrà da mangiare, E però egli non avrà più speranza ne’ suoi beni.

22 Quando egli sarà ripieno a sufficienza, allora sarà distretto; Tutte le mani de’ miseri gli verranno contra

23 Quando egli sarà per empiersi il ventre, Iddio gli manderà addosso l’ardore della sua ira, E la farà piovere sopra lui, e sopra il suo cibo.

24 Quando egli fuggirà dalle armi di ferro, Un arco di rame lo trafiggerà.

25 Come prima la saetta sarà tratta fuori, La punta gli passerà per mezzo il fiele, Dopo esser uscita del suo turcasso; Spaventi gli saranno addosso.

26 Tutte le tenebre saran nascoste ne’ suoi nascondimenti; Un fuoco non soffiato lo divorerà; Chi sopravviverà nel suo tabernacolo, capiterà male.

27 I cieli scopriranno la sua iniquità, E la terra si leverà contro a lui.

28 La rendita della sua casa sarà trasportata ad altri; Ogni cosa sua scorrerà via, nel giorno dell’ira di esso,

29 Questa è la parte assegnata da Dio all’uomo empio, E l’eredità ch’egli riceve da Dio per le sue parole

1 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:

2 På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.

3 Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.

4 Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden:

5 att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?

6 Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen,

7 Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: »Var är han?»

8 Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten.

9 Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer.

10 Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning.

11 Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.

12 Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga,

13 är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom,

14 så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.

15 Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk.

16 Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt.

17 Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.

18 Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.

19 Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.

20 Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter.

21 Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd.

22 Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.

23 Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.

24 Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott.

25 När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.

26 Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda.

27 Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom.

28 Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.

29 Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.