1 Certo l’argento ha la sua miniera, E l’oro un luogo dove è fuso.

2 Il ferro si trae dalla polvere, E la pietra liquefatta rende del rame.

3 L’uomo ha posto un termine alle tenebre, E investiga ogni cosa infino al fine; Le pietre che son nell’oscurità e nell’ombra della morte;

4 Ove i torrenti che il piè avea dimenticati scoppiano fuori, E impediscono che niuno vi stia appresso; Poi scemano, e se ne vanno per opera degli uomini.

5 La terra, che produce il pane, Disotto è rivolta sottosopra, e pare tutta fuoco.

6 Le pietre di essa sono il luogo degli zaffiri, E vi è della polvere d’oro.

7 Niuno uccello rapace ne sa il sentiero, E l’occhio dell’avvoltoio non riguardò mai là.

8 I leoncini della leonessa non calcarono giammai que’ luoghi, Il leone non vi passò giammai.

9 L’uomo mette la mano a’ macigni; Egli rivolta sottosopra i monti fin dalla radice.

10 Egli fa de’ condotti a’ rivi per mezzo le rupi; E l’occhio suo vede ogni cosa preziosa.

11 Egli tura i fiumi che non gocciolino, E trae fuori in luce le cose nascoste.

12 Ma la sapienza, onde si trarrà ella? E dov’è il luogo dell’intelligenza?

13 L’uomo non conosce il prezzo di essa; Ella non si trova nella terra de’ viventi

14 L’abisso dice: Ella non è in me; E il mare dice: Ella non è appresso di me.

15 Ei non si può dare oro per essa, Nè può pesarsi argento per lo prezzo suo.

16 Ella non può essere apprezzata ad oro di Ofir, Nè ad onice prezioso, nè a zaffiro.

17 Nè l’oro, nè il diamante, non posson pareggiarla di prezzo; Ed alcun vasellamento d’oro fino non può darsi in iscambio di essa.

18 Appo lei non si fa menzione di coralli, nè di perle; La valuta della sapienza è maggiore che quella delle gemme.

19 Il topazio di Etiopia non la può pareggiar di prezzo; Ella non può essere apprezzata ad oro puro

20 Onde viene adunque la sapienza? E dove è il luogo dell’intelligenza?

21 Conciossiachè ella sia nascosta agli occhi d’ogni vivente, Ed occulta agli uccelli del cielo.

22 Il luogo della perdizione e la morte dicono: Noi abbiamo con gli orecchi solo udita la fama di essa.

23 Iddio solo intende la via di essa, E conosce il suo luogo.

24 Perciocchè egli riguarda fino all’estremità della terra, Egli vede sotto tutti i cieli.

25 Quando egli dava il peso al vento, E pesava le acque a certa misura;

26 Quando egli poneva il suo ordine alla pioggia, E la via a’ lampi de’ tuoni;

27 Allora egli la vedeva, e la contava; Egli l’ordinava, ed anche l’investigava.

28 Ma egli ha detto all’uomo: Ecco, il timor del Signore è la sapienza; E il ritrarsi dal male è l’intelligenza

1 Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar;

2 järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar.

3 Man sätter då gränser för mörkret, och rannsakar ned till yttersta djupet,

4 Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.

5 Ovan ur jorden uppväxer bröd, men därnere omvälves den såsom av eld.

6 Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste, guldmalm hämtar man ock där.

7 Stigen ditned är ej känd av örnen, och falkens öga har ej utspanat den;

8 den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har gått därfram.

9 Ja, där bär man hand på hårda stenen; bergen omvälvas ända ifrån rötterna.

10 In i klipporna bryter man sig gångar, där ögat får se allt vad härligt är.

11 Vattenådror täppas till och hindras att gråta. Så dragas dolda skatter fram i ljuset.

12 Men visheten, var finnes hon, och var har förståndet sin boning?

13 Priset för henne känner ingen människa; hon står ej att finna i de levandes land.

14 Djupet säger: »Hon är icke här», och havet säger: »Hos mig är hon icke.»

15 Hon köper icke för ädlaste metall, med silver gäldas ej hennes värde.

16 Hon väges icke upp med guld från Ofir, ej med dyrbar onyx och safir.

17 Guld och glas kunna ej liknas vid henne; hon får ej i byte mot gyllene klenoder.

18 Koraller och kristall må icke ens nämnas; svårare är förvärva vishet än pärlor.

19 Etiopisk topas kan ej liknas vid henne; hon väges icke upp med renaste guld.

20 Ja, visheten, varifrån kommer väl hon, och var har förståndet sin boning?

21 Förborgad är hon för alla levandes ögon, för himmelens fåglar är hon fördold;

22 avgrunden och döden giva till känna; »Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.»

23 Gud, han är den som känner vägen till henne, han är den som vet var hon har sin boning.

24 Ty han förmår skåda till jordens ändar, allt vad som finnes under himmelen ser han.

25 När han mätte ut åt vinden dess styrka och avvägde vattnen efter mått,

26 när han stadgade en lag för regnet och en väg för tordönets stråle,

27 då såg han och uppenbarade henne, då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.

28 Och till människorna sade han så: »Se Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd.»