1 E GIOBBE rispose, e disse:

2 Ancor oggi il mio lamento è ribellione; Benchè la mia piaga sia aggravata sopra i miei sospiri.

3 Oh! sapessi io pure ove trovare Iddio! Io andrei infino al suo trono;

4 Io sporrei per ordine la mia ragione nel suo cospetto, Ed empierei la mia bocca di argomenti;

5 Io saprei le parole ch’egli mi risponderebbe, E intenderei ciò ch’egli mi direbbe.

6 Contenderebbe egli meco con grandezza di forza? No; anzi egli avrebbe riguardo a me.

7 Ivi l’uomo diritto verrebbe a ragione con lui, Ed io sarei in perpetuo liberato dal mio giudice

8 Ecco, se io vo innanzi, egli non vi è; Se indietro, io non lo scorgo;

9 Se a man sinistra, quando egli opera, io nol veggo; Se a man destra, egli si nasconde, ed io non posso vederlo.

10 Quando egli avrà conosciuta la mia via, E mi avrà esaminato, io uscirò fuori come oro.

11 Il mio piè si è attenuto alle sue pedate; Io ho guardata la sua via, e non me ne son rivolto.

12 Ed anche non ho rimosso d’innanzi a me il comandamento delle sue labbra; Io ho riposte appo me le parole della sua bocca, Più caramente che la mia provvisione ordinaria

13 Ma, se egli è in un proponimento, chi ne lo storrà? Se l’anima sua desidera di fare una cosa, egli la farà.

14 Egli certo compierà ciò ch’egli ha statuito di me; E molte tali cose sono appo lui.

15 Perciò io sono smarrito per cagion di lui; Se io ci penso, io ho spavento di lui.

16 Certo Iddio mi ha fatto struggere il cuore, E l’Onnipotente mi ha conturbato.

17 Perchè non sono io stato troncato, per non veder le tenebre? E perchè ha egli nascosta l’oscurità d’innanzi a me?

1 Därefter tog Job till orda och sade:

2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.

3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.

5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.

7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;

9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.

11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.

12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.

14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.

16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,

17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.