1 E GIOBBE riprese il suo ragionamento, e disse:

2 Come Iddio che mi ha tolta la mia ragione, E l’Onnipotente che ha data amaritudine all’anima mia, vive;

3 Mentre il mio fiato sarà in me, E l’alito di Dio sarà nelle mie nari,

4 Le mie labbra giammai non parleranno perversamente, E la mia lingua giammai non ragionerà frodolentemente.

5 Tolga, Iddio che giammai, finchè io muoia, consenta che voi abbiate ragione; Io non mi lascerò toglier la mia integrità.

6 Io ho presa in mano la difesa della mia giustizia, io non la lascerò; Il cuor mio non mi farà vergogna giammai in tempo di vita mia

7 Il mio nemico sia come l’empio, E chi si leva contro a me come il perverso.

8 Perciocchè qual sarà la speranza dell’ipocrita, Quando, dopo ch’egli avrà ben guadagnato, Iddio gli strapperà fuori l’anima?

9 Iddio ascolterà egli il suo grido, Quando tribolazione gli sarà sopraggiunta?

10 Prenderà egli il suo diletto nell’Onnipotente? Invocherà egli Iddio in ogni tempo?

11 Io vi ammaestrerò intorno alla mano di Dio; Io non vi celerò le cose che sono appo l’Onnipotente.

12 Ecco, voi tutti avete vedute queste cose; E perchè v’invanite così in vanità?

13 Questa è la porzione dell’uomo empio, appo Iddio; E l’eredità che i violenti ricevono dall’Onnipotente.

14 Se i suoi figliuoli moltiplicano, ciò è per la spada; E i suoi discendenti non saranno satollati di pane.

15 Quelli che gli saranno sopravvivuti saranno sepolti nella morte stessa, E le sue vedove non ne piangeranno.

16 Avvegnachè avesse accumulato dell’argento come della polvere, E messi insieme de’ vestimenti come del fango;

17 Egli li avrà messi insieme, ma il giusto se ne vestirà, E l’innocente spartirà l’argento.

18 Egli avrà edificato, ma la sua casa sarà come la tignuola, E come la capanna che fa il guardiano de’ frutti.

19 Avvegnachè sia stato ricco, giacerà, e non sarà raccolto; Aprirà gli occhi, ma non vi sarà nulla.

20 Spaventi lo coglieranno come acque, Il turbo l’involerà di notte.

21 Il vento orientale lo porterà via, ed egli se ne andrà; E, tempestando, lo caccerà dal luogo suo.

22 Iddio adunque gli traboccherà addosso queste cose, e non lo risparmierà; Egli fuggirà senza restare, essendo perseguito dalla mano di esso.

23 Altri si batterà a palme sopra lui, E ciascuno zuffolerà contro a lui dal suo luogo

1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:

3 aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,

4 aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.

5 Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.

6 Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.

7 Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.

8 Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?

9 Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?

10 Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?

11 Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.

12 Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?

13 Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:

14 Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.

15 De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.

16 Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,

17 så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.

18 Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.

19 Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.

20 Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.

21 Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.

22 Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.

23 Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.