1 Ma ora, quelli che son minori d’età di me si ridono di me, I cui padri io non avrei degnato mettere Co’ cani della mia greggia.

2 Ed anche, che mi avrebbe giovato la forza delle lor mani? La vecchiezza era perduta per loro.

3 Di bisogno e di fame, Vivevano in disparte, e solitari; Fuggivano in luoghi aridi, tenebrosi, desolati, e deserti.

4 Coglievano la malva presso agli arboscelli, E le radici de’ ginepri, per iscaldarsi.

5 Erano scacciati d’infra la gente; Ei si gridava dietro a loro, come dietro ad un ladro.

6 Dimoravano ne’ dirupi delle valli, Nelle grotte della terra e delle rocce.

7 Ruggivano fra gli arboscelli; Si adunavano sotto a’ cardi.

8 Erano gente da nulla, senza nome, Scacciata dal paese.

9 Ed ora io son la lor canzone, E il soggetto de’ lor ragionamenti.

10 Essi mi abbominano, si allontanano da me, E non si rattengono di sputarmi nel viso.

11 Perciocchè Iddio ha sciolto il mio legame, e mi ha afflitto; Laonde essi hanno scosso il freno, per non riverir più la mia faccia.

12 I giovanetti si levano contro a me dalla man destra, mi spingono i piedi, E si appianano le vie contro a me, per traboccarmi in ruina;

13 Hanno tagliato il mio cammino, si avanzano alla mia perdizione, Niuno li aiuta;

14 Sono entrati come per una larga rottura, Si sono rotolati sotto le ruine

15 Spaventi si son volti contro a me, Perseguitano l’anima mia come il vento; E la mia salvezza è passata via come una nuvola.

16 Ed ora l’anima mia si versa sopra me, I giorni dell’afflizione mi hanno aggiunto.

17 Di notte egli mi trafigge l’ossa addosso; E le mie arterie non hanno alcuna posa.

18 La mia vesta è tutta cangiata, per la quantità della marcia delle piaghe, E mi stringe come la scollatura del mio saio.

19 Egli mi ha gittato nel fango, E paio polvere e cenere.

20 Io grido a te, e tu non mi rispondi; Io mi presento davanti a te, e tu non poni mente a me.

21 Tu ti sei mutato in crudele inverso me; Tu mi contrasti con la forza delle tue mani.

22 Tu mi hai levato ad alto; tu mi fai cavalcar sopra il vento, E fai struggere in me ogni virtù.

23 Io so certamente che tu mi ridurrai alla morte, Ed alla casa assegnata ad ogni vivente.

24 Pur non istenderà egli la mano nell’avello; Quelli che vi son dentro gridano essi, quando egli distrugge?

25 Non piangeva io per cagion di colui che menava dura vita? L’anima mia non si addolorava ella per i bisognosi?

26 Perchè, avendo io sperato il bene, il mal sia venuto? Ed avendo aspettata la luce, sia giunta la caligine?

27 Le mie interiora bollono, e non hanno alcuna posa; I giorni dell’afflizione mi hanno incontrato.

28 Io vo bruno attorno, non già del sole; Io mi levo in pien popolo, e grido.

29 Io son diventato fratello degli sciacalli, E compagno delle ulule.

30 La mia pelle mi si è imbrunita addosso, E le mie ossa son calcinate d’arsura.

31 E la mia cetera si è mutata in duolo, E il mio organo in voce di pianto

1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.