1 ORA essendo que’ tre uomini restati di rispondere a Giobbe, perchè gli pareva di esser giusto;

2 Elihu, figliuolo di Baracheel, Buzita, della nazione di Ram, si accese nell’ira contro a Giobbe, perchè giustificava sè stesso anzi che Iddio;

3 e contro a’ tre amici di esso, perciocchè non aveano trovata alcuna replica, e pure aveano condannato Giobbe.

4 Ora Elihu avea aspettato che Giobbe avesse parlato; perciocchè egli ed i suoi amici erano più attempati di lui.

5 Ma, veggendo che non vi era replica alcuna nella bocca di que’ tre uomini, egli si accese nell’ira

6 Ed Elihu, figliuolo di Baracheel, Buzita, parlò, e disse: Io son giovane, e voi siete molto attempati; Perciò io ho avuta paura, ed ho temuto Di dichiararvi il mio parere.

7 Io diceva: L’età parlerà, E la moltitudine degli anni farà conoscere la sapienza.

8 Certo lo spirito è negli uomini, Ma l’inspirazione dell’Onnipotente li fa intendere.

9 I maggiori non son sempre savi; E i vecchi non intendono sempre la dirittura.

10 Perciò io ho detto: Ascoltatemi; Ed io ancora dichiarerò il mio parere.

11 Ecco, io ho aspettate le vostre parole, Io ho pòrto l’orecchio alle vostre considerazioni, Finchè voi aveste ricercati de’ ragionamenti.

12 Ma avendo posto mente a voi, Ecco, non vi è alcun di voi che convinca Giobbe, Che risponda a’ suoi ragionamenti;

13 Che talora non diciate: Noi abbiamo trovata la sapienza; Scaccilo ora Iddio, e non un uomo.

14 Or egli non ha ordinati i suoi ragionamenti contro a me; Io altresì non gli risponderò secondo le vostre parole

15 Essi si sono sgomentati, non hanno più risposto; Le parole sono state loro tolte di bocca.

16 Io dunque ho aspettato; ma perciocchè non parlano più, Perchè restano e non rispondono più;

17 Io ancora risponderò per la parte mia; Io ancora dichiarerò il mio parere;

18 Perciocchè io son pieno di parole, Lo spirito del mio ventre mi stringe.

19 Ecco, il mio ventre è come un vino che non ha spiraglio, E schianterebbesi come barili nuovi.

20 Io parlerò adunque, ed avrò alcuna respirazione; Io aprirò le mie labbra, e risponderò.

21 Già non mi avvenga di aver riguardo alla qualità della persona di alcuno; Io non m’infingerò parlando ad un uomo.

22 Perciocchè io non so infingermi; Altrimenti, colui che mi ha fatto di subito mi torrebbe via

1 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.

2 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;

3 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.

4 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.

5 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.

6 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.

7 Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»

8 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.

9 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.

10 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.

11 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.

12 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.

13 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»

14 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.

15 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.

16 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!

17 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.

18 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.

19 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.

20 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.

21 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.

22 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!