Números 30

1 Or Moïse dit aux enfants d’Israël tout ce que l’Éternel lui avait commandé.

2 Moïse parla aussi aux chefs des tribus des enfants d’Israël, en disant: Voici ce que l’Éternel a commandé:

3 Quand un homme aura fait un vœu à l’Éternel, ou se sera par serment imposé une obligation à lui-même, il ne violera point sa parole; il fera selon tout ce qui est sorti de sa bouche.

4 Mais quand une femme aura fait un vœu à l’Éternel, et qu’elle se sera imposé une obligation, en sa jeunesse, dans la maison de son père;

5 Et que son père aura entendu son vœu et l’obligation qu’elle s’est imposée à elle-même, et ne lui aura rien dit, tous ses vœux seront valables, et toute obligation qu’elle se sera imposée sera valable;

6 Mais si son père la désavoue le jour où il l’a entendue, tous ses vœux et toutes les obligations qu’elle s’est imposés à elle-même, seront nuls, et l’Éternel lui pardonnera; car son père l’a désavouée.

7 Si elle est mariée, et qu’elle soit engagée par des vœux ou par quelque parole échappée de ses lèvres, par laquelle elle se soit imposé une obligation à elle-même,

8 Si son mari l’a entendue, et que le jour où il l’a entendue, il ne lui en dise rien, ses vœux seront valables, et les obligations qu’elle se sera imposées à elle-même seront valables;

9 Mais si, au jour que son mari l’apprend, il la désavoue, il annulera le vœu par lequel elle s’était engagée et la parole échappée de ses lèvres, par laquelle elle s’était imposé une obligation à elle-même; et l’Éternel lui pardonnera.

10 Mais le vœu d’une veuve ou d’une répudiée, tout ce à quoi elle se sera obligée, sera valable pour elle.

11 Si c’est donc dans la maison de son mari qu’une femme a fait un vœu, ou qu’elle s’est imposé une obligation par serment,

12 Et que son mari l’ait entendue, et ne lui en ait rien dit, et ne l’ait point désavouée, tous ses vœux seront valables, et tout ce à quoi elle se sera obligée sera valable;

13 Mais si son mari les annule le jour qu’il les a entendus, tout ce qui est sorti de ses lèvres relativement à ses vœux et à l’obligation dont elle s’était liée, sera nul; son mari les a annulés, et l’Éternel lui pardonnera.

14 Son mari pourra ratifier et son mari pourra annuler tout vœu et tout serment par lequel elle se sera obligée à affliger son âme.

15 Si son mari ne lui en a rien dit, d’un jour à l’autre, il aura ratifié tous ses vœux ou toutes ses obligations; il les aura ratifiés, parce qu’il ne lui en a rien dit au jour qu’il les a entendus.

16 Mais s’il les annule quelque temps après les avoir entendus, il portera la peine du péché de sa femme.

17 Telles sont les ordonnances que l’Éternel commanda à Moïse, entre un mari et sa femme, entre un père et sa fille, quand elle est encore dans la maison de son père, en sa jeunesse.

1 Mose sade detta till Israels barn, precis som Herren hade befallt Mose.

Lagar om löften

2 Mose talade till huvudmännen för Israels barns stammar. Han sade: "Detta är vad Herren har befallt: 3 *3 Mos 27:2f, 5 Mos 23:21f, Pred 5:3f. Om en man ger ett löfte åt Herren eller svär en ed med en bestämd förpliktelse, får han inte bryta sitt ord. Han ska i allt göra vad hans mun har talat.

4 Om en kvinna ger ett löfte åt Herren medan hon bor kvar i sin fars hus och ännu är ung, och därmed förpliktar sig till något, 5 och hennes far har hört hennes löfte och den förpliktelse hon åtagit sig och han inte säger något till henne, så ska alla hennes löften ha gällande kraft och alla förpliktelser hon åtagit sig stå kvar. 6 Men om hennes far samma dag han hör det säger nej till det, ska hennes löften och förpliktelser vara utan gällande kraft, och Herren ska förlåta henne eftersom hennes far sade nej till henne.

7 Om hon gifter sig, och löften vilar på henne, eller något obetänksamt ord från hennes läppar binder henne, 8 och hennes man får höra om det men inte talar med henne om det samma dag han hör det, då ska hennes löften ha gällande kraft och hennes förpliktelser stå kvar. 9 Men om hennes man samma dag han får höra det säger nej till det, då upphäver han hennes löfte och det obetänksamma ord från hennes läppar som hon bundit sig med, och Herren ska förlåta henne.

10 Men ett löfte från en änka eller en frånskild kvinna ska ha gällande kraft för henne, vad hon än har förbundit sig till.

11 Om en kvinna som lever med sin man ger ett löfte eller med ed förpliktar sig till något, 12 och hennes man hör det men inte säger något till henne om det och inte säger nej till henne, då ska alla hennes löften ha gällande kraft och alla hennes förpliktelser stå kvar. 13 Men om hennes man upphäver dem samma dag han hör dem, då ska allt som hennes läppar har talat vara utan gällande kraft, om det än gäller löften eller någon bestämd förpliktelse. Hennes man har upphävt dem, därför ska Herren förlåta henne. 14 Varje löfte och varje edlig förpliktelse att fasta kan hennes man stadfästa eller upphäva. 15 Men om hennes man inte den dagen eller nästa dag säger något till henne om det, stadfäster han alla hennes löften och alla hennes förpliktelser. Han ger dem gällande kraft genom att inte säga något till henne samma dag han hör dem. 16 Men om han upphäver dem en tid efter det att han har hört dem, då kommer han att bära på hennes missgärning."

17 Detta är de stadgar som Herren gav Mose angående en man och hans hustru, och angående en far och hans dotter, medan hon ännu är ung och bor i sin fars hus.