Números 11

1 Or le peuple fut comme des gens qui se plaignent d’un malheur, aux oreilles de l’Éternel; et l’Éternel l’entendit, et sa colère s’embrasa, et le feu de l’Éternel s’alluma parmi eux et dévora à l’extrémité du camp.

2 Alors le peuple cria à Moïse, et Moïse pria l’Éternel, et le feu s’arrêta.

3 Et l’on nomma ce lieu Thabéera (incendie), parce que le feu de l’Éternel s’était allumé parmi eux.

4 Et le ramassis d’étrangers qui était parmi eux se livra à la convoitise; et même les enfants d’Israël se mirent de nouveau à pleurer, et dirent: Qui nous fera manger de la chair?

5 Il nous souvient des poissons que nous mangions en Égypte, pour rien; des concombres, des melons, des poireaux, des oignons et des aulx.

6 Et maintenant, notre âme est desséchée; il n’y a rien du tout! Nos yeux ne voient que la manne.

7 Or la manne était comme de la semence de coriandre, et sa couleur, comme celle du bdellion.

8 Le peuple se dispersait et la ramassait; puis il la broyait avec les meules, ou la pilait dans un mortier, et la faisait cuire dans un chaudron, et en faisait des gâteaux; et le goût en était semblable à celui d’un gâteau à l’huile.

9 Et quand la rosée tombait la nuit sur le camp, la manne descendait dessus.

10 Moïse entendit donc le peuple qui pleurait dans ses familles, chacun à l’entrée de sa tente; et la colère de l’Éternel s’embrasa fortement, et Moïse en fut affligé.

11 Et Moïse dit à l’Éternel: Pourquoi as-tu affligé ton serviteur; et pourquoi n’ai-je pas trouvé grâce devant tes y eux, que tu aies mis sur moi la charge de tout ce peuple?

12 Est-ce moi qui ai conçu tout ce peuple, ou l’ai-je engendré, que tu me dises: Porte-le dans ton sein, comme le nourricier porte l’enfant qui tète, jusqu’au pays que tu as promis par serment à ses pères?

13 D’où aurais-je de la chair pour en donner à tout ce peuple? Car il pleure après moi, en disant: Donne-nous de la chair, que nous mangions.

14 Je ne puis, moi seul, porter tout ce peuple; car il est trop pesant pour moi.

15 Que si tu agis ainsi à mon égard, tue-moi, je te prie, si j’ai trouvé grâce à tes yeux; et que je ne voie point mon malheur.

16 Alors l’Éternel dit à Moïse: Assemble-moi soixante et dix hommes, d’entre les anciens d’Israël, que tu connais pour être les anciens du peuple, et préposés sur lui; amène-les au tabernacle d’assignation, et qu’ils se tiennent là avec toi.

17 Puis je descendrai, et là je parlerai avec toi; je mettrai à part de l’esprit qui est sur toi, et je le mettrai sur eux, afin qu’ils portent avec toi la charge du peuple, et que tu ne la portes pas toi seul.

18 Et tu diras au peuple: Sanctifiez-vous pour demain et vous mangerez de la chair. Parce que vous avez pleuré aux oreilles de l’Éternel, en disant: Qui nous fera manger de la chair? car nous étions bien en Égypte; l’Éternel vous donnera de la chair et vous en mangerez.

19 Vous n’en mangerez pas un jour, ni deux jours, ni cinq jours, ni dix jours, ni vingt jours;

20 Mais jusqu’à un mois entier, jusqu’à ce qu’elle vous sorte par les narines, et que vous en soyez dégoûtés, parce que vous avez rejeté l’Éternel qui est au milieu de vous, et que vous avez pleuré devant lui, en disant: Pourquoi donc sommes-nous sortis d’Égypte?

21 Et Moïse dit: Il y a six cent mille hommes de pied dans ce peuple, au milieu duquel je suis; et tu as dit: Je leur donnerai de la chair, et ils en mangeront un mois entier.

22 Leur égorgera-t-on des brebis et des bœufs, en sorte qu’il y en ait assez pour eux? ou leur assemblera-t-on tous les poissons de la mer, en sorte qu’il y en ait assez pour eux?

23 Et l’Éternel répondit à Moïse: La main de l’Éternel est-elle raccourcie? Tu verras maintenant si ce que je t’ai dit, arrivera ou non.

24 Moïse sortit donc et rapporta au peuple les paroles de l’Éternel; et il assembla soixante et dix hommes d’entre les anciens du peuple, et les plaça tout autour du tabernacle.

25 Alors l’Éternel descendit dans la nuée, et lui parla, et il mit à part de l’esprit qui était sur lui, et le mit sur les soixante et dix anciens. Et dès que l’esprit reposa sur eux, ils prophétisèrent; mais ils ne continuèrent pas.

26 Or il en était demeuré deux au camp, dont l’un s’appelait Eldad, et l’autre Médad, et l’esprit reposa sur eux; or ils étaient de ceux qui avaient été inscrits, mais ils n’étaient point sortis vers le tabernacle; et ils prophétisèrent dans le camp.

27 Et un jeune garçon courut le rapporter à Moïse, et dit: Eldad et Médad prophétisent dans le camp.

28 Et Josué, fils de Nun, serviteur de Moïse, dès sa jeunesse, répondit, et dit: Moïse, mon seigneur, empêche-les!

29 Et Moïse lui répondit: Es-tu jaloux pour moi? Plût à Dieu de tout, que le peuple de l’Éternel fût prophète, et que l’Éternel mît son esprit sur eux!

30 Et Moïse se retira au camp, lui et les anciens d’Israël.

31 Alors l’Éternel fit lever un vent, qui enleva des cailles de la mer, et les répandit sur le camp, environ le chemin d’une journée, d’un côté et de l’autre, tout autour du camp, et presque deux coudées de haut sur la terre.

32 Et le peuple se leva, tout ce jour-là, et toute la nuit, et tout le jour suivant, et ils amassèrent les cailles; celui qui en amassa le moins, en avait dix homers, et ils les étendirent pour eux, tout autour du camp.

33 La chair était encore entre leurs dents, elle n’était pas encore mâchée, que la colère de l’Éternel s’embrasa contre le peuple, et l’Éternel frappa le peuple d’une très grande plaie.

34 Et l’on nomma ce lieu-là Kibroth-Hatthaava (tombeaux de la convoitise); car on ensevelit là le peuple qui avait convoité.

35 De Kibroth-Hatthaava le peuple partit pour Hatséroth; et ils s’arrêtèrent à Hatséroth.

Eld från Herren

1 *Ps 78:21. Folket började klaga högljutt inför Herren hur illa de hade det. När Herren hörde det, upptändes hans vrede och hans eld började brinna ibland dem och förtärde dem som var ytterst i lägret. 2 Folket ropade då till Mose och han bad till Herren, och elden dog ut. 3 *5 Mos 9:22. Platsen fick namnet Tabeera*11:3TabeeraBetyder "brand"., därför att Herrens eld hade brunnit ibland dem.

Folket klagar

4 *2 Mos 16:3, Ps 106:14f, 1 Kor 10:6. Den blandade hopen*11:4Den blandade hopenIcke-israeliter som följt med dem från Egypten (2 Mos 12:38). som följde dem greps av stort begär, och även Israels barn började gråta igen och sade: "Vem kan ge oss kött att äta? 5 Vi minns fisken som vi åt gratis i Egypten, och gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. 6 Men nu försmäktar vår själ, för här finns inget att se utom detta manna."*11:6mannaHebr. man? betyder "vad?" (jfr 16:15). Se noter till 2 Mos 16:31.

7 *2 Mos 16:14, 31, Ps 78:24f. Mannat liknade korianderfrö och såg ut som bdelliumharts.*11:7bdelliumhartsAromatisk kåda från arabiska halvön (se 1 Mos 2:12).8 Folket gick omkring och samlade det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. De kokade det i gryta eller bakade kakor av det. Och det smakade som fint bakverk med olja. 9 När daggen föll över lägret om natten, föll också mannat över det.

10 Mose hörde hur folket i de olika familjerna grät, var och en vid ingången till sitt tält. Då upptändes Herrens vrede, och Mose blev illa till mods. 11 Och Mose sade till Herren: "Varför har du gjort så illa mot din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd inför dina ögon? Du har ju lagt bördan av hela detta folk på mig! 12 *5 Mos 1:31. Har jag burit och fött hela detta folk, eftersom du säger till mig: ’Bär dem i din famn så som vårdaren bär spädbarnet’, in i det land som du med ed har lovat åt deras fäder? 13 Var ska jag få kött att ge åt hela detta folk? De kommer gråtande till mig och säger: Ge oss kött, så att vi får äta! 14 Jag orkar inte bära hela folket själv, det är för tungt för mig. 15 Om det är så här du vill göra mot mig, döda mig då direkt om jag funnit nåd inför dina ögon, och låt mig slippa se mitt elände!"

16 *2 Mos 18:25f. Då sade Herren till Mose: "Kalla samman sjuttio män av de äldste i Israel, sådana som du vet är folkets äldste och deras förmän. För fram dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig. 17 Där ska jag då stiga ner och tala med dig, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma över dem. De ska tillsammans med dig bära bördan av folket, så att du slipper bära den ensam. 18 *2 Mos 19:10. Säg till folket: Helga er till i morgon, så ska ni få kött att äta. Ni har gråtit inför Herren och sagt: Vem ska ge oss kött att äta? I Egypten hade vi det så bra. Därför ska nu Herren ge er kött att äta. 19 Ni ska få äta, inte bara en dag, inte två dagar, inte fem dagar, inte tio dagar, inte tjugo dagar, 20 utan en hel månad, ända tills köttet kommer ut genom näsan på er och det äcklar er. Ni har förkastat Herren, som är mitt ibland er, och gråtit inför hans ansikte och sagt: Varför drog vi alls ut ur Egypten?"

21 *2 Mos 12:37. Mose sade: "Sexhundratusen man till fots har jag omkring mig, och du säger: Jag ska ge dem kött att äta under en månad! 22 Finns det får och kor att slakta så att det räcker åt dem? Eller ska alla fiskar i havet fångas så att det räcker åt dem?" 23 *Jes 50:2, 59:1.Herren svarade Mose: "Är Herrens arm för kort? Nu ska du få se om det jag har sagt ska hända dig eller inte."

24 Mose gick ut och talade om för folket vad Herren hade sagt. Och han kallade samman sjuttio män av de äldste i folket och lät dem ställa sig runt omkring tältet. 25 Då steg Herren ner i molnskyn och talade till honom, och tog av den Ande som var över honom och lät den komma över de sjuttio äldste. När Anden nu vilade över dem började de profetera, men det gjorde de sedan inte mer.

26 Två män hade stannat kvar i lägret. Den ene hette Eldad och den andre Medad. Även över dem vilade Anden, för de var bland de uppskrivna men hade inte gått ut till tältet. Och de profeterade i lägret. 27 Då skyndade en ung man bort och berättade för Mose: "Eldad och Medad profeterar i lägret." 28 *2 Mos 24:13. Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare från sin ungdom, sade då: "Mose, min herre, förbjud dem!" 29 Men Mose sade till honom: "Ivrar du för mig? Om ändå hela Herrens folk blev profeter genom att Herren lät sin Ande komma över dem!" 30 Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel.

Herren sänder vaktlar

31 *2 Mos 16:13, Ps 78:26f. Och en stormvind gick ut från Herren. Den förde med sig vaktlar*11:31vaktlarLiten fasanfågel som varje vår passerar regionen på sin väg från Afrika till Europa. De fångas än i dag i tusental av egyptiska bönder med nät varje år. från havet och drev dem över lägret, omkring en dagsresa i varje riktning från lägret och två alnar*11:31en dagsresa … två alnarEtt par mil och ungefär en meter. över marken.

32 Folket gick då hela den dagen och natten och nästa dag och samlade vaktlar. Det minsta någon samlade var tio homer*11:32tio homerMotsvarar ca 2 200 liter., och de bredde ut dem åt sig runt omkring lägret.

33 Men medan de ännu hade köttet mellan tänderna och det ännu var otuggat, upptändes Herrens vrede mot folket och Herren slog dem med en mycket svår plåga. 34 Platsen fick namnet Kibrot-Hattaava*11:34Kibrot-HattaavaBetyder "begärsgravarna"., eftersom man där begravde dem av folket som hade gripits av begär.

35 Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och drog till Haserot, och där stannade de.