1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

1 Nous nous sommes assis auprès des fleuves de Babylone, et nous y avons pleuré, nous souvenant de Sion.2 Nous avons pendu nos harpes aux saules, au milieu d'elle.3 Quand ceux qui nous avaient emmenés prisonniers, nous ont demandé des paroles de Cantique, et de les réjouir de nos harpes que nous avions pendues, [en nous disant] : Chantez-nous quelque chose des cantiques de Sion; [nous avons répondu] :4 Comment chanterions-nous les Cantiques de l'Eternel dans une terre d’étrangèrs?5 Si je t'oublie, Jérusalem, que ma droite s'oublie elle-même.6 Que ma langue soit attachée à mon palais, si je ne me souviens de toi, [et] si je ne fais de Jérusalem le [principal] sujet de ma réjouissance.7 Ô Eternel, souviens-toi des enfants d'Edom, qui en la journée de Jérusalem disaient : découvrez, découvrez jusqu’à ses fondements.8 Fille de Babylone, [qui va être] détruite, heureux celui qui te rendra la pareille [de ce] que tu nous as fait!9 Heureux celui qui saisira tes petits enfants et qui les froissera contre les pierres!