10

1 Jag är utled på livet,jag vill släppa lossmin klagan,jag talar i min själs bedrövelse.

2 Jag vill säga till Gud: Fördöm mig inte.Låt mig veta varför du anklagar mig.

3 Gläds du åt att förtrycka,att förkasta dina händers verkoch låta ditt ljus skina över de ogudaktigas rådslag?

4 Har du ögonsom en varelse av kött,ser du så som människor ser?

5 Är dina dagar som en människas dagar,dina år som en mans levnadstid?

6 Du letar ju efter min missgärningoch söker min synd,

7 du som vet att jag är oskyldigoch att ingen kan rädda ur din hand.

8 Dina händer har format mig och gjort varje del av mig,och ändå vill du fördärva mig!

9 Tänk på hur du formade mig som lera,och nu låter du mig bli stoft igen!

10 Du hällde ut mig som mjölkoch lät mig stelna som ost.

11 Du klädde mig med hud och köttoch vävde mig samman av ben och senor.

12 Liv och nåd gav du mig,din omsorg bevarade min ande.

13 Men detta gömde du i ditt hjärta- jag vet att du tänkte så -

14 att om jag syndade, skulle du vakta på migoch inte lämna min missgärning ostraffad.

15 Ve mig, om jag är skyldig!Om jag är oskyldig, kan jag ändå inte lyfta mitt huvud,ty jag fylls av skam och skådar min ofärd.

16 Och höjde jag huvudet skulle du jaga mig som ett lejonoch åter utföra din makts under på mig.

17 Nya vittnen mot mig skulle du föra framoch alltmer låta mig känna din vrede.Du skulle sända här efter här mot mig.

18 Varför tog du mig ut ur moderlivet?Om jag ändå hade dött innan något öga såg mig,

19 om jag ändå aldrig hade varit till,utan förts från moderlivet till graven!

20 Min tid är kort,låt mig vara, lämna mig i fred,så att jag får en stunds glädje,

21 innan jag går bort för att aldrig komma åter,till mörkrets och dödsskuggans land,

22 till ett land med dunkel som djupaste natt,till dödsskugga och förvirring,där ljuset är som djupaste natt.