1 My son, keep my words, and lay up my commandments with thee.

2 Keep my commandments, and live; and my teaching, as the apple of thine eye.

3 Bind them upon thy fingers, write them upon the tablet of thy heart.

4 Say unto wisdom, Thou art my sister, and call intelligence {thy} kinswoman:

5 that they may keep thee from the strange woman, from the stranger who flattereth with her words.

6 For at the window of my house, I looked forth through my lattice,

7 and I beheld among the simple ones, I discerned among the sons, a young man void of understanding,

8 passing through the street near her corner; and he went the way to her house,

9 in the twilight, in the evening of the day, in the blackness of night and the darkness.

10 And behold, there met him a woman in the attire of a harlot, and subtle of heart.

11 She is clamorous and unmanageable; her feet abide not in her house:

12 now without, now in the broadways, -and she lieth in wait at every corner.

13 And she caught him and kissed him, and with an impudent face said unto him,

14 I have peace-offerings with me; this day have I paid my vows:

15 therefore came I forth to meet thee, to seek earnestly thy face, and I have found thee.

16 I have decked my bed with tapestry coverlets of variegated linen from Egypt;

17 I have perfumed my couch with myrrh, aloes, and cinnamon.

18 Come, let us revel in love until the morning, let us delight ourselves with loves.

19 For the husband is not at home, he is gone a long journey;

20 he hath taken the money-bag with him, he will come home on the day of the full moon.

21 With her much enticement she beguiled him; with the smoothness of her lips she constrained him.

22 He went after her straightway, as an ox goeth to the slaughter, and as stocks {serve} for the correction of the fool;

23 till an arrow strike through his liver: as a bird hasteth to the snare, and knoweth not that it is for its life.

24 And now, ye sons, hearken unto me, and attend to the words of my mouth.

25 Let not thy heart decline to her ways, go not astray in her paths:

26 for she hath cast down many wounded, and all slain by her were strong.

27 Her house is the way to Sheol, going down to the chambers of death.

1 Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.

2 Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.

3 Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.

4 Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna,

5 så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.

6 Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;

7 då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.

8 Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,

9 skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde

10 Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.

11 Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.

12 Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.

13 Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:

14 »Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.

15 Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.

16 Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.

17 Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.

18 Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.

19 Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.

20 Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»

21 Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.

22 Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;

23 ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.

24 Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.

25 Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.

26 Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.

27 Genom hennes hus gå dödsrikets vägar, de som föra nedåt till dödens kamrar.