1 Et Job prit la parole, et dit:

2 Maintenant encore ma plainte est une révolte, et pourtant ma main comprime mes soupirs.

3 Oh! si je savais où le trouver, j'irais jusqu'à son trône,

4 J'exposerais ma cause devant lui, et je remplirais ma bouche de preuves;

5 Je saurais ce qu'il me répondrait, et je comprendrais ce qu'il me dirait.

6 Contesterait-il avec moi dans la grandeur de sa force? Non, seulement il ferait attention à moi.

7 Ce serait alors un juste qui raisonnerait avec lui, et je serais absous pour toujours par mon juge.

8 Voici, si je vais à l'Orient, il n'y est pas; si je vais à l'Occident, je ne le découvre pas.

9 Est-il occupé au Nord, je ne le vois pas. Se cache-t-il au Midi, je ne l'aperçois pas.

10 Il sait la voie que j'ai suivie; qu'il m'éprouve, j'en sortirai comme l'or.

11 Mon pied s'est attaché à ses pas, j'ai gardé sa voie, et je ne m'en suis pas détourné.

12 Je ne me suis point écarté du commandement de ses lèvres, j'ai tenu aux paroles de sa bouche plus qu'à ma provision ordinaire.

13 Mais il n'a qu'une pensée; qui l'en fera revenir? Ce que son âme désire, il le fait.

14 Il achèvera ce qu'il a décidé de moi, et il a dans l'esprit bien d'autres choses pareilles à celle-ci.

15 C'est pourquoi sa présence m'épouvante; quand j'y pense, j'ai peur de lui.

16 Dieu a amolli mon cœur, et le Tout-Puissant m'a épouvanté.

17 Car je n'ai pas été retranché avant l'arrivée des ténèbres, et il n'a pas éloigné de ma face l'obscurité.

1 Därefter tog Job till orda och sade:

2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.

3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.

5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.

7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;

9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.

11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.

12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.

14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.

16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,

17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.