1 Mon cœur en est tout tremblant, et il bondit hors de sa place.

2 Écoutez, écoutez le bruit de sa voix, et le grondement qui sort de sa bouche!

3 Il l'envoie sous tous les cieux, et son éclair va jusqu'aux extrémités de la terre.

4 Puis, sa voix rugit; il tonne de sa voix magnifique, et il n'épargne pas ses éclairs, quand retentit sa voix.

5 Dieu tonne de sa voix merveilleusement; il fait de grandes choses, que nous ne comprenons pas.

6 Il dit à la neige: Tombe sur la terre; il le dit aux ondées, aux fortes ondées.

7 Il ferme la main de tous les hommes, afin que tous les hommes, ses créatures, le connaissent,

8 Et les bêtes se retirent dans leurs tanières, et elles demeurent dans leurs repaires.

9 Des profondeurs du Sud vient la tempête, et des vents du Nord vient le froid;

10 Par son souffle, Dieu forme la glace, et l'eau qui s'étendait est resserrée.

11 Il charge d'humidité la nue; il disperse les nuages, pleins de ses éclairs,

12 Et ceux-ci se promènent de tous côtés, selon ses directions, pour faire tout ce qu'il commande, sur la face de la terre habitée;

13 Que ce soit pour châtier, ou pour rendre sa terre fertile, ou pour exercer sa bonté, il leur fait atteindre le but.

14 Prête l'oreille à cela, Job: arrête-toi, et considère les merveilles de Dieu.

15 Sais-tu comment Dieu les prépare, comment il fait briller la lumière de sa nue?

16 Sais-tu comment se balancent les nuages, cette merveille de celui dont la science est parfaite?

17 Comment tes vêtements sont chauds quand il endort la terre par le vent du Midi?

18 As-tu étendu avec lui les cieux, fermes comme un miroir de métal?

19 Apprends-nous donc ce que nous devons dire de lui: car nous ne saurions préparer des discours du sein de nos ténèbres.

20 Voudrais-je qu'on lui rapportât ce que je dis? Jamais homme voulut-il être englouti?

21 Et maintenant on ne peut regarder le soleil brillant dans les cieux, quand un vent a passé et les a purifiés,

22 Quand une lueur d'or vient du septentrion. Il y a en Dieu une majesté redoutable.

23 Le Tout-Puissant! nous ne pouvons l'atteindre; il est sublime en puissance, en droit, en justice; il n'opprime personne.

24 C'est pourquoi les hommes le craignent. Mais il ne regarde pas ceux qui sont sages en leur cœur.

1 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.

2 Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.

3 Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

4 Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.

5 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

6 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

7 Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.

8 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.

9 Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

10 med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.

11 Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

12 De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

13 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.

14 Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.

15 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

16 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?

17 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?

18 Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?

19 Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

20 Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?

21 Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.

22 I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

23 den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

24 Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.