1 Alors ces trois hommes-là cessèrent de répondre à Job, parce qu'il croyait être juste.
2 Et Élihu, fils de Barakéel, Buzite, de la famille de Ram, se mit dans une fort grande colère contre Job, parce qu'il se justifiait lui-même devant Dieu.
3 Il se mit aussi en colère contre ses trois amis, parce qu'ils ne trouvaient rien à répondre, et que néanmoins ils avaient condamné Job.
4 Et Élihu avait attendu pour s'adresser à Job qu'ils eussent parlé, parce qu'ils étaient plus âgés que lui.
5 Élihu, voyant que ces trois hommes n'avaient plus aucune réponse à la bouche, se mit en colère.
6 Et Élihu, fils de Barakéel, Buzite, prit la parole, et dit: Je suis jeune et vous êtes des vieillards, aussi j'ai craint et je n'ai pas osé vous dire mon avis.
7 Je me disais: Les jours parleront, et le grand nombre des années fera connaître la sagesse.
8 Mais c'est l'esprit qui est dans les hommes, c'est le souffle du Tout-Puissant qui les rend intelligents.
9 Ce ne sont pas les aînés qui sont sages; ce ne sont pas les vieillards qui comprennent ce qui est juste.
10 C'est pourquoi je dis: Écoute-moi; je dirai mon avis, moi aussi.
11 Voici, j'ai attendu vos discours, j'ai écouté vos raisonnements, jusqu'à ce que vous eussiez bien examiné les discours de Job.
12 Je vous ai suivis attentivement, et voici, pas un de vous n'a convaincu Job, pas un n'a répondu à ses paroles.
13 Ne dites pas: Nous avons trouvé la sagesse! Dieu seul le mettra en fuite, et non un homme.
14 Il n'a pas dirigé ses discours contre moi, et je ne lui répondrai pas à votre manière.
15 Ils sont consternés! Ils ne répondent plus! On leur a ôté l'usage de la parole!
16 J'ai attendu: puisqu'ils ne parlent plus, qu'ils se tiennent là sans répondre,
17 Je répondrai, moi aussi, pour ma part; je dirai mon avis, moi aussi;
18 Car je suis rempli de discours; l'esprit qui est en mon sein me presse.
19 Voici, mon sein est comme un vin sans issue, il va éclater comme des outres neuves.
20 Je parlerai donc et je me soulagerai, j'ouvrirai mes lèvres et je répondrai.
21 Qu'il ne m'arrive pas d'être partial, et de flatter qui que ce soit.
22 Car je ne sais pas flatter: mon créateur ne m'enlèverait-il pas bientôt!
1 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
2 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
3 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
4 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
5 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
6 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
7 Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»
8 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
9 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
10 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
11 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
12 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
13 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»
14 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
15 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
16 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
17 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
18 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
19 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
20 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
21 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
22 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!