1 Job prit la parole, et dit:
2 Comme tu as aidé celui qui était sans force! Comme tu as secouru le bras sans vigueur!
3 Comme tu as bien conseillé l'homme sans raison, et fait paraître l'abondance de ta sagesse!
4 A qui as-tu adressé des discours? Et de qui est l'esprit qui est sorti de toi?
5 Les ombres tremblent au-dessous des eaux et de leurs habitants.
6 Le Sépulcre est à nu devant lui, et l'abîme est sans voile.
7 Il étend le septentrion sur le vide, il suspend la terre sur le néant.
8 Il renferme les eaux dans ses nuages, et la nuée n'éclate pas sous leur poids.
9 Il couvre la face de son trône, il déploie au-dessus sa nuée.
10 Il décrit un cercle sur les eaux, au point où la lumière confine avec les ténèbres.
11 Les colonnes des cieux sont ébranlées, et s'étonnent à sa menace.
12 Par sa force, il soulève la mer; et par son habileté, il écrase les plus puissants rebelles.
13 Son souffle rend le ciel pur; sa main perce le dragon fugitif.
14 Ce ne sont là que les bords de ses voies; qu'il est faible le bruit qu'en saisit notre oreille! Et qui pourra entendre le tonnerre de sa puissance?
1 Därefter tog Job till orda och sade:
2 Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige, huru har du ej stärkt den maktlöses arm!
3 Vilka råd har du ej givit den ovise, och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!
4 Vem gav dig kraft att tala sådana ord, och vems ande var det som kom till orda ur dig?
5 Dödsrikets skuggor gripas av ångest, djupets vatten och de som bo däri.
6 Dödsriket ligger blottat för honom, och avgrunden har intet täckelse.
7 Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet.
8 Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte, och skyarna brista icke under bördan.
9 Han gömmer sin tron för vår åsyn, han omhöljer den med sina skyar.
10 En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen, där varest ljus ändas i mörker.
11 Himmelens pelare skälva, de gripas av förfäran vid hans näpst.
12 Med sin kraft förskräckte han havet, och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab.
13 Blott han andades, blev himmelen klar; hans hand genomborrade den snabba ormen.
14 Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?