1 Chasses-tu pour le lion sa proie, et assouvis-tu la faim des lionceaux,

2 Quand ils se tapissent dans leurs repaires, quand ils sont aux aguets dans les fourrés?

3 Qui apprête la nourriture au corbeau, quand ses petits crient vers Dieu et volent çà et là, n'ayant rien à manger?

4 Sais-tu le temps où les chamois mettent bas? As-tu observé quand les biches faonnent?

5 As-tu compté les mois de leur portée, et sais-tu le temps où elles mettent bas?

6 Elles se courbent, elles font sortir leurs petits, et se délivrent de leurs douleurs;

7 Leurs petits se fortifient, ils croissent en plein air, ils s'en vont et ne reviennent plus vers elles.

8 Qui a lâché l'onagre en liberté, et qui a délié les liens de cet animal farouche,

9 A qui j'ai donné la steppe pour demeure, et la terre salée pour habitation?

10 Il se rit du bruit de la ville; il n'entend pas les clameurs de l'ânier.

11 Il parcourt les montagnes qui sont ses pâturages, il cherche partout de la verdure.

12 Le buffle veut-il te servir? Passe-t-il la nuit auprès de ta crèche?

13 Attaches-tu le buffle par la corde au sillon? Herse-t-il tes champs en te suivant?

14 Te fies-tu à lui parce que sa force est grande, et lui abandonnes-tu ton travail?

15 Comptes-tu sur lui pour rentrer ton grain, et pour l'amasser sur ton aire?

16 L'aile de l'autruche s'agite joyeusement; est-ce l'aile et la plume de la cigogne?

17 Non, car elle abandonne ses œufs à terre, elle les fait couver sur la poussière;

18 Elle oublie qu'un pied peut les fouler, une bête des champs les écraser.

19 Elle est dure envers ses petits, comme s'ils n'étaient pas siens. Son travail est vain, elle ne s'en inquiète pas.

20 Car Dieu l'a privée de sagesse, et ne lui a point départi d'intelligence.

21 Quand elle se lève, et bat des ailes, elle se moque du cheval et de son cavalier.

22 As-tu donné au cheval sa vigueur? As-tu revêtu son cou de la crinière frémissante?

23 Le fais-tu bondir comme la sauterelle? Son fier hennissement donne la terreur.

24 De son pied il creuse la terre; il se réjouit en sa force; il va à la rencontre de l'homme armé;

25 Il se rit de la crainte, il n'a peur de rien; il ne recule point devant l'épée.

26 Sur lui retentit le carquois, la lance étincelante et le javelot.

27 Bondissant et frémissant, il dévore l'espace; il ne peut se contenir dès que la trompette sonne;

28 Dès qu'il entend la trompette, il hennit; il sent de loin la bataille, la voix tonnante des chefs et les clameurs des guerriers.

29 Est-ce par ta sagesse que l'épervier prend son vol, et déploie ses ailes vers le Midi?

30 Est-ce sur ton ordre que l'aigle s'élève, et qu'il place son aire sur les hauteurs?

31 Il habite sur les rochers, il se tient sur la dent des rochers, sur les lieux inaccessibles.

32 De là, il découvre sa proie; ses yeux la voient de loin.

33 Ses petits sucent le sang, et partout où il y a des corps morts, il s'y trouve.

34 L'Éternel adressa la parole à Job, et dit:

35 Le censeur contestera-t-il avec le Tout-Puissant? L'accusateur de Dieu répondra-t-il à cela?

36 Alors Job répondit à l'Éternel et dit:

37 Je suis trop peu de chose; que te répondrais-je? Je mets ma main sur ma bouche.

38 J'ai parlé une fois, et je ne répondrai plus. J'ai parlé deux fois, et je n'y retournerai plus.

1 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,

2 när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?

3 Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?

4 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

5 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

6 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

7 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

8 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

9 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

10 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

11 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

12 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

13 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

14 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

15 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

16 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

17 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

18 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

19 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

20 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

21 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

22 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

23 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

24 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

25 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

26 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

27 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

28 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

29 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

30 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

31 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

32 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

33 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom. Job, 40 Kapitlet Herren manar Job ytterligare till ödmjukhet, med hänvisning på sina båda underskapelser Behemot (flodhästen) och Leviatan (krokodilen).

34 Så svarade nu HERREN Job och sade:

35 Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!

36 Job svarade HERREN och sade:

37 Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.

38 En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.