1 Et Job prit la parole, et dit:

2 Certainement, je sais qu'il en est ainsi; et comment l'homme serait-il juste devant Dieu?

3 S'il veut plaider avec lui, il ne lui répondra pas une fois sur mille.

4 Il est habile en son intelligence, et puissant en sa force: qui lui a résisté et s'en est bien trouvé?

5 Il transporte les montagnes, et elles ne le savent pas; il les bouleverse en sa fureur;

6 Il fait trembler la terre sur sa base, et ses colonnes sont ébranlées.

7 Il parle au soleil, et le soleil ne se lève pas; et il met un sceau sur les étoiles.

8 Seul, il étend les cieux, et il marche sur les hauteurs de la mer.

9 Il a créé la grande Ourse, l'Orion, et la Pléiade, et les régions cachées du midi.

10 Il fait de grandes choses qu'on ne peut sonder, de merveilleuses choses qu'on ne peut compter.

11 Voici, il passe près de moi, et je ne le vois pas; il passe encore, et je ne l'aperçois pas.

12 S'il ravit, qui le lui fera rendre? Qui lui dira: Que fais-tu?

13 Dieu ne revient pas sur sa colère; sous lui sont abattus les plus puissants rebelles.

14 Combien moins lui pourrais-je répondre, moi, et choisir mes paroles pour lui parler!

15 Quand j'aurais raison, je ne lui répondrais pas; je demanderais grâce à mon juge!

16 Si je le citais, et qu'il me répondît, je ne croirais pas qu'il voulût écouter ma voix,

17 Lui qui fond sur moi dans une tempête, et qui multiplie mes plaies sans motif.

18 Il ne me permet point de reprendre haleine; il me rassasie d'amertume.

20 Quand même je serais juste, ma bouche me condamnerait; je serais innocent, qu'elle me déclarerait coupable.

21 Je suis innocent. Je ne me soucie pas de vivre, je ne fais aucun cas de ma vie.

22 Tout se vaut! C'est pourquoi j'ai dit: Il détruit l'innocent comme l'impie.

23 Quand un fléau soudain répand la mort, il se rit des épreuves des innocents.

24 La terre est livrée aux mains des méchants; il couvre les yeux de ceux qui la jugent. Si ce n'est lui, qui est-ce donc

25 Mes jours ont été plus légers qu'un courrier; ils se sont enfuis, sans voir le bonheur;

26 Ils ont glissé comme des barques de roseaux, comme l'aigle qui fond sur sa proie.

27 Si je dis: Je veux oublier ma plainte, quitter mon air triste, et reprendre ma sérénité,

28 Je suis effrayé de toutes mes douleurs: je sais que tu ne me jugeras pas innocent.

29 Moi, je suis condamné, pourquoi me fatiguer en vain?

30 Quand je me laverais dans la neige, quand je purifierais mes mains dans la potasse,

31 Tu me plongerais dans le fossé, et mes vêtements m'auraient en horreur.

32 Car il n'est pas un homme comme moi pour que je lui réponde, pour que nous allions ensemble en justice.

33 Il n'y a pas d'arbitre entre nous, qui pose sa main sur nous deux.

34 Qu'il ôte sa verge de dessus moi, et que ses terreurs ne me troublent plus!

35 Alors je lui parlerai sans crainte; car, dans l'état où je me trouve, je ne suis plus à moi.

1 Därefter tog Job till orda och sade:

2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?

3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.

4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;

5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;

6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;

7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;

8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;

9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;

10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?

11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.

12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;

14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?

15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.

16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.

17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.

18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.

19 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»

20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.

21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.

22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.

23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.

24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?

25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;

26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.

27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,

28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.

29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?

30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,

31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.

32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;

33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.

34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;

35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.