1 Job continua son discours sentencieux, et dit:

2 Oh! que ne suis-je comme aux mois d'autrefois, comme au jour où Dieu me gardait,

3 Quand son flambeau luisait sur ma tête, quand je marchais à sa lumière dans les ténèbres;

4 Comme aux jours de mon automne, quand l'amitié de Dieu veillait sur ma tente;

5 Quand le Tout-Puissant était encore avec moi, et que mes jeunes gens m'entouraient;

6 Quand je lavais mes pieds dans le lait, et que le rocher se fondait près de moi en torrent d'huile!

7 Quand je sortais pour me rendre à la porte de la ville, et que je me faisais préparer un siège dans la place publique,

8 Les jeunes gens, me voyant, se retiraient; les vieillards se levaient et se tenaient debout.

9 Des princes s'arrêtaient de parler, et mettaient la main sur leur bouche.

10 La voix des chefs s'éteignait, et leur langue s'attachait à leur palais.

11 Car l'oreille qui m'entendait me proclamait heureux, et l'œil qui me voyait me rendait témoignage.

12 Car je délivrais l'affligé qui criait, et l'orphelin qui n'avait personne pour le secourir.

13 La bénédiction de celui qui s'en allait périr venait sur moi, et je faisais chanter de joie le cœur de la veuve.

14 Je me revêtais de la justice, et elle se revêtait de moi. Mon équité était mon manteau et ma tiare.

15 J'étais les yeux de l'aveugle, et les pieds du boiteux.

16 J'étais le père des pauvres, et j'étudiais à fond la cause de l'inconnu.

17 Je brisais les mâchoires de l'injuste, et j'arrachais la proie d'entre ses dents.

18 Et je disais: Je mourrai avec mon nid, et je multiplierai mes jours comme le phénix.

19 Ma racine sera exposée à l'eau, et la rosée passera la nuit dans mes branches.

20 Ma gloire se renouvellera en moi, et mon arc se renforcera dans ma main.

21 On m'écoutait, on attendait et on se taisait, jusqu'à ce que j'eusse donné mon avis.

22 Après que j'avais parlé, on ne répliquait pas, et ma parole découlait goutte à goutte sur eux.

23 Ils m'attendaient comme la pluie, et ils ouvraient leur bouche comme pour une ondée tardive.

24 Je souriais quand ils étaient désespérés; et ils n'altéraient pas la sérénité de mon visage.

25 J'aimais à aller avec eux, et je m'asseyais à leur tête; je siégeais comme un roi au milieu de ses gardes, comme un consolateur au milieu des affligés.

1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.