1 Mon souffle se perd; mes jours s'éteignent; le tombeau m'attend!

2 Certes, je suis entouré de railleurs, et mon œil veille toute la nuit au milieu de leurs insultes.

3 Dépose un gage, sois ma caution auprès de toi-même; car qui voudrait répondre pour moi?

4 Tu as fermé leur cœur à l'intelligence; c'est pourquoi tu ne les feras pas triompher.

5 Tel livre ses amis au pillage, dont les enfants auront les yeux consumés.

6 On a fait de moi la fable des peuples, un être à qui l'on crache au visage.

7 Et mon œil s'est consumé de chagrin, et tous mes membres sont comme une ombre.

8 Les hommes droits en sont consternés, et l'innocent est irrité contre l'impie.

9 Le juste néanmoins persévère dans sa voie, et celui dont les mains sont pures redouble de constance.

10 Mais, pour vous tous, allons, recommencez! Je ne trouverai pas un sage parmi vous.

11 Mes jours sont passés; mes desseins, chers à mon cœur, sont renversés.

12 Ils changent la nuit en jour; ils disent la lumière proche, en face des ténèbres!

13 Quand je n'attends plus pour demeure que le Sépulcre, quand j'étends ma couche dans les ténèbres,

14 Quand je crie au tombeau: Tu es mon père! et aux vers: Vous êtes ma mère et ma sœur!

15 Où est donc mon espérance? Et mon espérance, qui pourrait la voir?

16 Elle descendra aux portes du Sépulcre, quand nous irons en-semble reposer dans la poussière!

1 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.

2 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

3 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?

4 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.

5 Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.

6 Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.

7 Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

8 De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

9 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

10 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

11 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.

12 Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

13 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;

14 till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

15 Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?

16 Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.