1 Då tog Job till orda och sade:

2 Visst är det ni som är folket,

och med er dör visheten ut!

3 * Men jag har förstånd

likaväl som ni,

jag är inte underlägsen er.

Vem känner inte till detta?

4 * Jag har blivit till åtlöje

för min vän,

jag som ropade till Gud

och fick svar.

Den rättfärdige och oskyldige

blir till åtlöje.

5 I den sorglöses tankar

föraktas olyckan,

den står redo för dem

vilkas fötter vacklar.

6 * Rövarna får ha sina tält i fred,

de som trotsar Gud har trygghet,

de som har sin gud i sin hand.

7 Men fråga boskapen,

den ska undervisa dig,

fåglarna under himlen,

de ska ge dig svar.

8 Tala till jorden,

den ska undervisa dig,

fiskarna i havet ska ge dig besked.

9 Vem av dem känner inte till

att det är Herrens hand

som har gjort det?

10 * I hans hand är allt levandes själ

och varje människas ande.

11 * Ska inte örat pröva orden

liksom munnen prövar

matens smak?

12 Hos de gamla finns vishet,

långt liv ger förstånd.

13 * Hos Gud finns vishet och makt,

hos honom finns råd och förstånd.

14 * Se, han river ner

och ingen kan bygga upp,

han låser in och ingen kan öppna.

15 * Se, han håller vattnen tillbaka

och de torkar ut,

han släpper dem lösa

och de ödelägger landet.

16 Hos honom är kraft och klokhet,

den förvillade och förvillaren

tillhör honom.

17 Rådsherrar för han barfota bort,

och domare gör han till dårar.

18 Han lossar kungars bojor

och binder rep om deras höfter.

19 Präster för han barfota bort

och störtar mäktiga män.

20 Han tystar de betroddas läppar

och tar bort de äldstes insikt.

21 * Han öser förakt över furstar

och lossar bältet på de starka.

22 * Han avslöjar mörkrets djupheter

och för dödsskuggan ut i ljuset.

23 * Han låter folkslag växa

och förgör dem,

han vidgar deras gränser

och för bort dem.

24 * Han tar förståndet

från ledarna för jordens folk

och låter dem irra

i väglös ödemark.

25 De famlar i mörker utan ljus,

han får dem att ragla som druckna.