1 * Min ande är bruten,

mina dagar slocknar,

graven väntar på mig.

2 Sannerligen, jag är omgiven

av smädelser,

mitt öga ser ständigt

deras fiendskap.

3 * Gå själv i borgen för mig,

vem annars kan ge mig

sitt handslag?

4 Du har stängt deras hjärtan

för insikt,

låt dem därför inte triumfera.

5 Den som förråder vänner

mot belöning,

på hans barn ska ögonen tyna bort.

6 * Han har gjort mig till ett ordspråk

bland folken,

jag är en man som man spottar

i ansiktet.

7 * Mitt öga är skumt av grämelse,

alla mina lemmar

är som en skugga.

8 De rättsinniga häpnar över sådant,

den oskyldige blir upprörd

över de gudlösa.

9 Men den rättfärdige

håller fast vid sin väg,

och den som har rena händer

blir starkare.

10 Men ni får alla komma tillbaka,

jag finner ändå ingen vis bland er.

11 Mina dagar är förbi,

mina planer är krossade,

det som var mitt hjärtas begär.

12 Natten vill de göra till dag,

och när mörkret bryter in säger de:

"Ljuset är nära."

13 Om jag måste vänta mig dödsriket

som min boning,

breda ut min bädd i mörkret,

14 * säga till förgängelsen:

"Du är min far",

och till maskarna:

"Min mor, min syster" –

15 * var är då mitt hopp?

Vem kan se något hopp för mig?

16 Kommer det ner

till dödsrikets bommar,

sjunker vi ner tillsammans

i stoftet?