1 * Har inte människan

ett slitsamt liv på jorden?

Är inte hennes dagar

som daglönarens dagar?

2 Hon är som en slav

som flämtar efter skugga,

som en daglönare

som väntar på sin lön.

3 Månader av elände

har jag fått till arvedel,

nätter av vedermöda

har blivit min lott.

4 Så snart jag har lagt mig frågar jag:

"När ska jag stiga upp?

När ska natten ta slut?"

Jag mättas av oro

ända till morgonen.

5 * Min kropp täcks av maskar

och med en skorpa som av jord,

min hud skrumpnar och faller av.

6 * Mina dagar flyr snabbare

än vävarens spole,

de försvinner utan hopp.

7 * Tänk på att mitt liv är en vindfläkt,

att mitt öga inte längre

får se det goda.

8 Det öga som ser mig

ska inte mer iaktta mig,

om din blick söker mig

finns jag inte längre.

9 Ett moln löses upp och är borta,

den som farit ner i dödsriket

kommer inte upp igen.

10 * Aldrig mer återvänder han

till sitt hus,

hans plats känner honom inte längre.

11 * Därför vill jag inte lägga band

på min mun,

jag vill tala i min andes ångest,

jag vill klaga i min själs

bedrövelse.

12 Jag är väl inte ett hav

eller ett havsodjur,

så att du måste sätta ut vakt

mot mig?

13 När jag säger:

"Min bädd ska trösta mig,

min viloplats ska lindra min oro",

14 då skrämmer du mig med drömmar

och skräckslår mig med syner.

15 Hellre vill jag bli kvävd,

hellre dö än vara ett benrangel.

16 * Jag är trött på det här,

jag kommer inte att leva för evigt.

Låt mig vara,

för mina dagar är en vindfläkt.

17 * Vad är då en människa,

att du gör så stor sak av henne,

ger akt på henne så noga,

18 synar henne var morgon,

prövar henne vart ögonblick?

19 * När ska du vända din blick

ifrån mig,

ge mig tid att svälja min saliv?

20 Har jag syndat, vad gör det dig,

du människornas bevakare?

Varför har du gjort mig

till din måltavla

och låtit mig bli en börda

för mig själv*?

21 Varför förlåter du inte min synd

och tar bort min skuld?

Snart ska jag ligga i stoftet,

du kommer att söka efter mig

men jag finns inte mer.