1 Då tog Job till orda och sade:

2 * Det där har jag hört många gånger!

Ni är alla bedrövliga tröstare.

3 Är det ingen ände

på detta tal i vädret?

Vad frestar dig att ta till orda?

4 * Också jag kunde tala som ni,

om ni vore i mitt ställe.

Jag kunde fläta samman ord mot er

och skaka mitt huvud mot er.

5 Men jag skulle styrka er

med min mun,

mina läppars tröst

skulle ge er lindring.

6 Om jag talar lindras inte min plåga,

och tiger jag, lämnar den mig inte.

7 Men nu har han tömt all min kraft.

Du har ödelagt hela mitt hus.

8 Du har fjättrat mig,

det har blivit mitt vittnesbörd.

Min tärda kropp träder upp

och vittnar mot mig.

9 * Hans vrede sliter sönder

och jagar mig,

han gnisslar sina tänder mot mig.

Min motståndare ger mig

vassa blickar.

10 * De spärrar upp munnen mot mig,

de slår mig hånfullt på kinden,

alla gaddar ihop sig mot mig.

11 Gud utlämnar mig åt de gudlösa

och kastar mig i de ondas händer.

12 * Jag satt i trygghet,

då krossade han mig.

Han grep mig i nacken

och slog mig i bitar,

han gjorde mig till sin måltavla,

13 han skjuter pilar från alla sidor,

genomborrar mina njurar

utan förskoning,

häller ut min galla på marken.

14 Han bryter ner mig med slag på slag,

stormar emot mig som en krigare.

15 Jag har sytt säcktyg över min hud

och har sänkt mitt horn* i stoftet.

16 Mitt ansikte är flammigt av tårar,

mina ögonlock mörka

av dödsskugga,

17 * fastän mina händer är fria från våld

och min bön är ren.

18 * Du jord, täck inte över mitt blod,

låt mitt rop aldrig stanna

någonstans!

19 * Se, redan nu har jag mitt vittne

i himlen,

min försvarare i höjden.

20 Min medlare är min vän*,

mitt öga fäller tårar inför Gud.

21 Må han skaffa rätt

åt en man inför Gud,

så som en människoson

gör för sin nästa,

22 * för om bara några år

ska jag vandra vägen

utan återvändo.