1 Då tog Job till orda och sade:

2 * Jag vet mycket väl att det är så.

Hur kan en människa

stå rättfärdig inför Gud?

3 Om hon vill gå till rätta med honom,

kan hon inte ge svar på en sak

bland tusen.

4 Hans hjärta är vist,

hans kraft är väldig,

vem har trotsat honom

och kommit undan?

5 Han flyttar berg

utan att någon vet det

och omstörtar dem i sin vrede,

6 * han får jorden att vackla

från sin plats

och dess pelare att bäva,

7 han befaller solen att inte gå upp

och förseglar stjärnorna,

8 * han ensam spänner ut himlarna

och skrider fram över havets rygg,

9 * han har gjort Stora Björn* och Orion,

Sjustjärnorna

och söderns stjärnbilder,

10 * han gör stora och ofattbara ting,

under som ingen kan räkna.

11 Se, han går förbi mig

utan att jag ser honom,

han drar vidare

utan att jag märker det.

12 Han griper sitt rov,

vem kan hindra honom?

Vem kan säga till honom:

"Vad gör du?"

13 * Gud håller inte tillbaka sin vrede.

För honom måste

Rahabs* följe böja sig.

14 * Hur skulle jag kunna svara honom,

välja ut ord inför honom?

15 Även om jag har rätt

kan jag inte svara,

bara be min domare om nåd.

16 Om jag ropar och han svarar,

så tror jag inte att han lyssnar

till min röst,

17 * för han straffar mig med storm

och slår mig med sår på sår

utan orsak.

18 Han låter mig inte hämta andan

utan mättar mig med bedrövelser.

19 Gäller det styrka? Se, han är stark!

Gäller det vad som är rätt?

Vem vill ställa mig till svars*?

20 Om jag hade rätt

skulle ändå min mun fälla mig,

om jag vore oskyldig

skulle han finna mig falsk.

21 * Jag är oskyldig!

Jag vill inte veta av mig själv,

jag är trött på att leva.

22 * Det går på ett ut, därför säger jag:

Både den oskyldige

och den skyldige förgör han.

23 Om en plåga bringar plötslig död,

föraktar han de oskyldigas

förtvivlan.

24 Jorden är given i de gudlösas hand.

Han binder för ögonen

på dess domare.

Om det inte är han, vem är det då?

25 * Mina dagar rusar i väg

snabbare än en löpare,

de flyr bort utan att ha sett

någon glädje.

26 De far förbi som vassbåtar,

som en örn som störtar

mot sitt byte.

27 Om jag säger:

Jag ska glömma mitt bekymmer,

släppa min sorgsna min

och vara glad,

28 så bävar jag ändå för alla mina kval,

för jag vet att du inte

ska döma mig fri.

29 Jag står där som skyldig,

varför tröttar jag ut mig i onödan?

30 * Även om jag tvättar mig med snö*

och renar mina händer med lut,

31 ska du ändå sänka ner mig i pölen

och mina kläder ska avsky mig.

32 * Han är inte en människa som jag,

så att jag kan svara honom:

"Vi går tillsammans till rätten."

33 Det finns ingen som kan

döma mellan oss

och lägga sin hand på oss båda.

34 * Må han ta bort sitt ris från mig

så att skräcken för honom

inte förfärar mig.

35 Då ska jag tala

utan att vara rädd för honom.

Men så har jag det inte.