1 Då sände HERREN Natan till David. Och han kom till David och sa till honom: Det fanns två män i en stad. Den ene var rik och den andre fattig. 2 Den rike mannen hade många får och boskap i överflöd. 3 Men den fattige mannen hade ingenting utom ett litet lamm, som han hade köpt och fött upp. Och det växte upp hos honom och hans barn. Det åt av hans mat och drack ur hans bägare och låg i hans famn och var som en dotter för honom. 4 Och en som var på resa kom till den rike mannen, men han ville inte ta något av sina får eller sin boskap för att laga till det åt den resande som hade kommit till honom, utan tog den fattige mannens lamm och lagade till det åt mannen som hade kommit till honom. 5 Då blev David alldeles rasande på den mannen och han sa till Natan: Så sant HERREN lever, den man som har gjort detta ska sannerligen dö! 6 ✝ Och han ska ersätta lammet fyrdubbelt, eftersom han gjorde detta och därför att han inte hade medlidande. 7 ✝ Natan sa då till David: Du är den mannen! Så säger HERREN, Israels Gud: Jag har smort dig till kung över Israel, och jag har räddat dig ur Sauls hand. 8 Jag gav dig din herres hus och din herres hustrur i din famn. Och jag gav dig Israels och Juda hus. Och om det hade varit för lite skulle jag ha gett dig ännu mer. 9 ✝ Varför har du föraktat HERRENS bud och gjort det som är ont i hans ögon? Du har dödat hetiten Uria med svärd, och hans hustru har du tagit till hustru åt dig, och har dödat honom med ammoniternas svärd. 10 Därför ska svärdet från och med nu aldrig vika från ditt hus, eftersom du har föraktat mig och tagit hetiten Urias hustru till hustru åt dig. 11 ✝ Så säger HERREN: Se, jag ska låta det onda komma över dig från din egen familj, och jag ska ta dina hustrur inför dina ögon och ge dem åt en annan, och han ska ligga med dina hustrur mitt på ljusa dagen. 12 För du har gjort sådant i hemlighet, men jag ska låta det ske inför hela Israel, och det på ljusa dagen. 13 ✝ Då sa David till Natan: Jag har syndat mot HERREN. Och Natan sa till David: Också HERREN har tagit bort din synd. Du ska inte dö. 14 ✝ Men eftersom du genom denna handling har gett HERRENS fiender tillfälle att förakta, måste också det barn som har fötts åt dig dö. 15 Och Natan gav sig av till sitt hus. Och HERREN slog barnet som Urias hustru hade fött åt David, med en svår sjukdom. 16 Därför bad David till Gud för barnet, och David fastade och gick in och låg hela natten på marken. 17 ✝ Då stod de äldste i hans hus upp och gick till honom för att få honom att resa sig från marken. Men han ville inte, och han åt inte heller något med dem. 18 Och det inträffade på sjunde dagen, att barnet dog. Och Davids tjänare fruktade att berätta för honom att barnet hade dött, för de sa: Se, medan barnet ännu levde, talade vi till honom, och han ville inte höra på vad vi sa. Hur kan vi då säga till honom att barnet har dött? Han kan då skada sig själv. 19 Men när David såg att hans tjänare viskade med varandra, förstod David att barnet hade dött. Då sa David till sina tjänare: Har barnet dött? De svarade: Ja, han är död. 20 Då steg David upp från marken, tvättade sig, smorde sig, bytte sina kläder och gick in i HERRENS hus och tillbad. Sedan gick han hem och när han bad om det, satte de fram mat åt honom, och han åt. 21 Då sa hans tjänare till honom: Varför har du handlat på detta sätt? Du fastade och grät för barnet, medan det levde, men när barnet dog steg du upp och åt mat. 22 Och han svarade: Så länge barnet levde, fastade och grät jag, för jag tänkte: Vem vet om GUD vill vara nådig mot mig, och låta barnet få leva? 23 ✝ Men nu, när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag föra honom tillbaka igen? Jag kommer att gå till honom, men han kommer inte tillbaka till mig. 24 ✝ Och David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne och låg med henne. Och hon födde en son och han gav honom namnet Salomo*, och HERREN älskade honom, 25 och han sände ett budskap med profeten Natan. Och han kallade honom Jedidja*, för HERRENS skull. 26 ✝ Och Joab stred mot ammoniternas Rabba och intog kungastaden. 27 Sedan sände han bud till David och lät säga: Jag har stridit mot Rabba och har intagit Vattenstaden. 28 Samla därför nu resten av hären och belägra staden och intag den, så att inte jag intar staden och den blir uppkallad efter mitt namn. 29 Då samlade David hela hären och begav sig till Rabba och stred mot den och intog den. 30 Och han tog kronan från huvudet på deras kung. Den var av guld och ädla stenar och vägde en talent*, och man satte den på Davids huvud. Och det byte han förde ut ur staden var mycket stort. 31 ✝ Och han förde ut folket som var därinne och satte dem till sågen, till hackor av järn, till yxor av järn och att tillverka tegelsten. Och så gjorde han med alla ammoniternas städer. Sedan vände David med allt folket tillbaka till Jerusalem.