1 Och David mönstrade folket som var med honom och satte befälhavare över dem, somliga över tusen och andra över hundra. 2 Och David sände ut en tredjedel av folket under Joabs ledning, en tredjedel under Abisais ledning, Serujas son, Joabs bror, och en tredjedel under gatiten Ittais ledning. Och kungen sa till folket: Sannerligen, jag ska också själv dra ut med er. 3 ✝ Men folket svarade: Du ska inte dra ut, för om vi flyr kommer de inte att bry sig om oss, inte heller kommer de att bry sig om oss ifall hälften av oss dör. Men nu är du värd lika mycket som tiotusen av oss. Därför är det bättre att du hjälper oss från staden. 4 Då sa kungen till dem: Jag ska göra det ni anser vara bäst. Och kungen ställde sig vid sidan av porten, och allt folket drog ut i enheter på hundra och på tusen. 5 Men kungen befallde Joab, Abisai och Ittai och sa: För min skull, handskas varsamt med den unge mannen Absalom. Och allt folket hörde när kungen gav alla befälhavarna order om Absalom. 6 Så drog trupperna ut på fältet mot Israel, och det blev strid i Efraims skog. 7 Där blev Israels folk slaget av Davids tjänare. Och det blev ett stort manfall där på tjugotusen man den dagen. 8 Striden bredde ut sig över hela området, och skogen förtärde fler människor den dagen än svärdet. 9 Och Absalom stötte på Davids tjänare. Och Absalom red på en mulåsna, och mulåsnan kom in under en stor terebint med täta grenar, och hans huvud fastnade i terebinten, och han blev hängande mellan himmel och jord, medan mulåsnan som han satt på gick vidare. 10 En man såg det och berättade det för Joab och sa: Se, jag såg Absalom hänga i en terebint. 11 Då sa Joab till mannen som berättade detta för honom: Du såg honom där! Varför slog du honom inte där till marken? Och jag skulle ha gett dig tio siklar silver och ett bälte. 12 Men mannen sa till Joab: Om jag än fick tusen siklar silver i min hand, skulle jag ändå inte bära hand på kungens son. För medan vi hörde på, befallde kungen dig och Abisai och Ittai och sa: Se upp så att ingen rör den unge Absalom. 13 I annat fall skulle jag handlat falskt mot mitt eget liv. För det finns ingenting som är dolt för kungen, och du själv skulle ha varit emot mig. 14 Då sa Joab: Jag vill inte uppehålla mig med dig. Därefter tog han tre spjut i sin hand och stötte dem i Absaloms hjärta, medan han fortfarande var vid liv där han hängde i terebinten. 15 Och tio unga män, Joabs vapenbärare, omringade Absalom och högg honom till döds. 16 Sedan blåste Joab i basunen, och folket upphörde att förfölja Israel, för Joab höll tillbaka folket. 17 ✝ Och de tog Absalom och kastade honom i en stor grop i skogen och staplade upp ett mycket stort stenröse över honom. Och hela Israel flydde, var och en till sitt tält. 18 ✝ Medan Absalom ännu levde hade han låtit resa en minnessten åt sig, som står i Kungadalen, för han tänkte: Jag har ingen son som kan bevara minnet av mitt namn. Han hade uppkallat stenen efter sitt namn, och den heter än i dag Absaloms minnessten. 19 Då sa Ahimaas, Sadoks son: Låt mig springa i väg och berätta nyheterna för kungen om hur HERREN har hämnats honom på hans fiender. 20 Men Joab sa till honom: I dag blir du ingen glädjebudbärare, utan du ska bära fram goda nyheter en annan dag. Men i dag förkunnar du inga goda nyheter eftersom kungens son är död. 21 Därefter sa Joab till en etiopier: Gå och berätta för kungen vad du har sett. Då föll etiopiern ner för Joab och sprang i väg. 22 Men Ahimaas, Sadoks son, sa än en gång till Joab: Men vad som än händer, jag ber dig, låt mig också få springa i väg efter etiopiern. Då sa Joab: Varför vill du springa i väg min son, då du inte har några goda nyheter som ger belöning? 23 Men vad som än händer, sa han, låt mig springa i väg. Då sa han till honom: Spring. Och Ahimaas rusade i väg och tog vägen över jordanslätten och hann förbi etiopiern. 24 Och David satt mellan de båda portarna. Och väktaren gick upp på taket över porten invid muren. När han lyfte blicken och tittade fick han se en ensam man komma springande. 25 Väktaren ropade för att meddela kungen, och kungen sa: Är han ensam så har han ett glädjebud att frambära. Och han kom allt närmare. 26 Därefter fick väktaren se en annan man komma springande, och väktaren ropade till portvakten: Se, en man till kommer springande ensam. Och kungen sa: Också han kommer med ett glädjebud. 27 Väktaren sa: Jag tycker att den förstes löpning liknar Ahimaas, Sadoks sons, sätt att springa. Då sa kungen: Han är en god man och kommer med goda nyheter. 28 Och Ahimaas ropade och sa till kungen: Allt är väl! Sedan böjde han sig ner till marken på sitt ansikte inför kungen och sa: Lovad vare HERREN, din Gud, som har utlämnat de män som lyfte sin hand mot min herre kungen! 29 Då frågade kungen: Är allt väl med den unge mannen Absalom? Och Ahimaas svarade: När Joab sände kungens tjänare och mig, din tjänare, såg jag att det rådde stor uppståndelse där, men jag vet inte vad det handlade om. 30 Då sa kungen till honom: Gå åt sidan och ställ dig här. Då gick han åt sidan och stod där. 31 Se, då kom etiopiern. Och etiopiern sa: Det finns goda nyheter, min herre konungen! För HERREN har i dag hämnats dig på alla dem som gjorde uppror mot dig. 32 Då sa kungen till etiopiern: Är allt väl med den unge mannen Absalom? Och etiopiern svarade: Må det gå med min herre konungens fiender och med alla som reser sig upp mot dig för att skada dig, så som det har gått med den unge mannen. 33 ✝ Då blev kungen mycket upprörd och gick upp till rummet ovanför porten och grät. Och medan han gick ropade han så här: O min son Absalom, min son, min son Absalom! Om jag ändå hade fått dö i ditt ställe! O Absalom, min son, min son!