1 ✝ Och det hände efter detta att Absalom skaffade sig vagn och hästar och femtio män som sprang framför honom. 2 Och Absalom stod tidigt upp och ställde sig vid vägen till porten, och när någon var på väg till kungen för att få en rättssak avgjord, kallade Absalom honom till sig och sa: Från vilken stad är du? Och han sa: Din tjänare är från en av Israels stammar. 3 Då sa Absalom till honom: Se, din sak är både god och rätt, men det finns ingen som kungen har utsett för att höra på dig. 4 Absalom fortsatte och sa: Tänk om jag blev satt till domare i landet, så att var och en som har någon rättssak eller tvist skulle kunna komma till mig, och jag skulle ge honom rättvisa. 5 Och det skedde, när någon kom fram för att buga sig för honom, att han räckte ut handen och tog tag i honom och kysste honom. 6 På detta sätt gjorde Absalom med alla israeliter som kom för att få någon sak avgjord hos kungen. Så stal Absalom israeliternas hjärta. 7 Och det inträffade efter fyra* år att Absalom sa till kungen: Jag ber dig, låt mig gå till Hebron och infria det löfte som jag har gett åt HERREN. 8 ✝ För din tjänare gav ett löfte när jag bodde i Gesur i Syrien och jag sa: Om HERREN låter mig komma tillbaka till Jerusalem, ska jag tjäna HERREN. 9 Då sa kungen till honom: Gå i frid. Då bröt han upp och begav sig till Hebron. 10 Men Absalom sände spejare till alla Israels stammar och lät säga: Så snart ni hör basunen ljuda, då ska ni säga: Absalom har blivit kung i Hebron! 11 Och 200 inbjudna män hade följt med Absalom från Jerusalem. Och de hade följt med i god tro utan att veta om någonting. 12 ✝ Medan Absalom offrade slaktoffer, sände han bud efter giloniten Ahitofel, Davids rådgivare, från hans stad Gilo. Sammansvärjningen växte i styrka, för folket som gick över till Absalom blev ständigt fler och fler. 13 En budbärare kom till David och sa: Israels män har vänt sina hjärtan till Absalom. 14 ✝ Då sa David till alla de tjänare som var med honom i Jerusalem: Bryt upp och låt oss fly! För annars kommer vi inte kunna fly från Absalom. Skynda er i väg, så att han inte plötsligt överfaller oss och låter det onda drabba oss och slår staden med svärdsegg. 15 Och kungens tjänare sa till kungen: Se, allt vad min herre konungen beslutar är dina tjänare redo att göra. 16 ✝ Och kungen gav sig i väg och allt hans husfolk följde med honom. Men kungen lämnade kvar tio kvinnor, som var bihustrur för att se efter huset. 17 Och kungen drog ut och allt folket följde efter honom och de stannade på en plats som låg långt borta. 18 Och alla hans tjänare passerade förbi honom och alla keretéer och peletéer. Och alla de 600 gatiter som hade följt med honom från Gat gick förbi framför kungen. 19 Då sa kungen till gatiten Ittai: Varför går också du med oss? Vänd om och stanna hos kungen, för du är en främling och har dessutom lämnat ditt eget land. 20 Du kom i går, skulle jag då i dag låta dig irra omkring med oss när jag nu ger mig av och inte vet vart jag är på väg? Vänd tillbaka och ta dina bröder med dig. Nåd och sanning vare med dig. 21 ✝ Men Ittai svarade kungen och sa: Så sant HERREN lever och så sant min herre konungen lever: Sannerligen, oavsett på vilken plats min herre konungen ska vara, det må gälla liv eller död, där vill också din tjänare vara. 22 Då sa David till Ittai: Kom, och dra över. Och gatiten Ittai drog då över med alla sina män och alla kvinnor och barn* som han hade med sig. 23 ✝ Och hela landet grät högljutt. Och allt folket drog över. Även kungen själv drog över bäcken Kidron, och allt folket passerade över och tog vägen mot öknen. 24 Och se, också Sadok och alla leviterna var där med honom, och de bar på Guds förbunds ark. Och de satte ner Guds ark, och Ebjatar gick upp, tills allt folket hade kommit ut ur staden. 25 Då sa kungen till Sadok: Bär Guds ark tillbaka in i staden. Om jag finner nåd i HERRENS ögon, ska han föra mig tillbaka och visa mig både den och hans boning igen. 26 ✝ Men om han säger så: Jag har inte behag till dig - se, här är jag, låt honom göra med mig vad han finner för gott. 27 Kungen sa vidare till prästen Sadok: Är du inte en siare? Vänd tillbaka till staden i frid, tillsammans med era båda söner, din son Ahimaas och Ebjatars son Jonatan. 28 Se, jag ska vänta på slätterna i öknen, tills det kommer bud från er med underrättelser till mig. 29 Därför bar Sadok och Ebjatar Guds ark tillbaka till Jerusalem och de stannade där. 30 ✝ Men David gick gråtande uppför Oliv berget med täckt huvud och bara fötter. Och allt folket som var med honom täckte var och en sitt huvud och gick upp, och de grät när de gick upp. 31 ✝ Och någon berättade för David och sa: Ahitofel är bland dem som har sammansvurit sig med Absalom. Då sa David: HERRE, jag ber dig, förvandla Ahitofels råd till dårskap. 32 Och det hände, att när David hade kommit upp på toppen av berget, där han tillbad Gud, se, då kom Arkiten Husai emot honom med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud. 33 David sa till honom: Om du följer med mig så blir du till besvär för mig. 34 Men om du återvänder till staden och säger till Absalom: Jag vill vara din tjänare, o konung. Liksom jag tidigare har varit din fars tjänare, så vill jag nu också vara din tjänare, då kan du hjälpa mig genom att göra Ahitofels råd om intet. 35 Och har du inte prästerna Sadok och Ebjatar med dig där? Därför ska det vara så att allt vad du hör från kungens palats, det ska du berätta för prästerna Sadok och Ebjatar. 36 Se, de har där med sig sina två söner, Sadoks son Ahimaas och Ebjatars son Jonatan och genom dem ska ni sända bud till mig om allt som ni får höra. 37 Så kom Husai Davids vän in i staden. Och Absalom drog in i Jerusalem.