1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

1 Die mens uit 'n vrou gebore, is kort van dae en sat van onrus.

2 Hy spruit uit soos 'n blom en verwelk; ook vlug hy soos 'n skaduwee en hou nie stand nie.

3 En oor so een maak U die oë oop, en U bring my voor u gereg.

4 Ag, kon maar 'n reine voortkom uit 'n onreine -- nie een nie!

5 As dan sy dae vasgestel is, die getal van sy maande by U is, U vir hom grense gestel het waar hy nie oor kan gaan nie,

6 kyk dan weg van hom af, dat hy kan rus -- totdat hy soos 'n dagloner hom tevrede voel met sy dag.

7 Want vir 'n boom is daar verwagting: as dit afgekap word, loop dit weer uit en sy loot ontbreek nie.

8 As sy wortel oud word in die aarde en sy stam sterf in die stof --

9 van die reuk van die water spruit dit weer uit, en dit maak 'n tak soos 'n jong plantjie.

10 Maar 'n man sterwe en is magteloos; ja, 'n mens blaas die asem uit en -- waar is hy?

11 Die waters verdwyn uit die groot waterplas, en die rivier droog uit en lê droog --

12 so lê die mens daar sonder om weer op te staan; totdat die hemele nie meer is nie, word hulle nie wakker of uit hul slaap opgewek nie.

13 Ag, as U my maar in die doderyk wou wegsteek, my wou verberg totdat u toorn bedaar het, my 'n bepaalde tyd wou stel en dan aan my wou dink!

14 As 'n mens sterwe, sal hy weer lewe? Dan sou ek hoop al die dae van my stryd totdat my aflossing kom;

15 U sou roep, en ek sou U antwoord, na die maaksel van u hande sou U verlang.

16 Want nou tel U my voetstappe. Let U nie op my sonde nie?

17 My oortreding is verseël in 'n bondeltjie, en U sluit my ongeregtigheid weg.

18 Maar soos 'n berg stukkend val as dit neerstort, en 'n rots versit word uit sy plek;

19 die water klippe glad skuur; die stortvloede daarvan die grond van die aarde wegspoel; so is die verwagting van 'n mens -- U maak dit tot niet.

20 U oorweldig hom vir ewig, en hy gaan heen; U verander sy gelaat en stuur hom weg.

21 Sy kinders kom in eer, maar hy word dit nie gewaar nie; en hulle word gering, maar hy let nie op hulle nie.

22 Net sy vlees aan hom voel pyn, en sy siel in hom treur.