1 Därefter tog Job till orda och sade:

2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

28 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.

1 Maar Job het geantwoord en gesê:

2 Hoe lank sal julle my siel kwel en my met woorde verbrysel?

3 Nou tien maal al doen julle my smaadheid aan, mishandel julle my sonder om julle te skaam.

4 En het ek ook werklik my misgaan, dan bly my fout by my.

5 As julle jul werklik teen my wil groot maak en teen my my smaadheid wil bewys,

6 weet dan dat God my onregverdig behandel het en met sy net my rondom ingesluit het.

7 As ek roep: Geweld! dan word ek nie verhoor nie; ek roep om hulp, maar daar is geen reg nie.

8 Hy het my weg toegemuur, sodat ek nie verby kan nie; en oor my paaie het Hy duisternis gesprei.

9 My eer het Hy van my afgetrek en die kroon van my hoof weggeneem.

10 Hy werp my aan alle kante omver, en -- daar gaan ek! En Hy het my verwagting uitgeruk soos 'n boom.

11 Ook het Hy sy toorn teen my laat ontvlam en my beskou as een van sy vyande.

12 As een man kom sy skare aan en baan 'n pad vir hulle teen my, en hulle slaan die laer op rondom my tent.

13 My broers het Hy ver van my verwyder, en my bekendes het vir my heeltemal vreemd geword.

14 My nabestaandes ontbreek, en my vertroudes het my vergeet.

15 My bywoners en my slavinne beskou my as 'n vreemde; 'n onbekende het ek geword in hulle oë.

16 Ek roep my slaaf, maar hy antwoord nie; met my mond moet ek hom smeek.

17 My asem is vir my vrou hinderlik, en my slegte reuk vir die kinders van my moeder se skoot.

18 Selfs jong seuns minag my; wil ek opstaan, dan spot hulle met my.

19 Al my vertroude vriende het 'n afsku van my; en die wat ek liefgehad het, het hulle teen my gekeer.

20 My gebeente kleef aan my vel en aan my vlees, en ek het slegs met my tandvlees ontsnap.

21 Ontferm julle oor my, ontferm julle oor my, o my vriende, want die hand van God het my getref!

22 Waarom vervolg julle my, soos God, en word nie versadig van my vlees nie?

23 Ag, mag my woorde tog maar opgeskrywe, mag hulle maar in 'n boek opgeteken word --

24 met 'n ystergriffel en lood -- vir altyd in 'n rots ingekap!

25 Maar ek, ek weet: My Verlosser leef; en Hy sal as laaste oor die stof opstaan.

26 En nadat hulle so my vel afgeskeur het, sal ek nogtans uit my vlees God aanskou;

27 Hom wat ,k sal aanskou my ten goede, en my oë -- en geen vreemde nie -- sal sien, My niere versmag van verlange in my binneste.

28 As julle sê: Hoe sal ons hom vervolg, aangesien die wortel van die saak in hom gevind is! --

29 vrees dan vir die swaard, want grimmigheid is een van die oortredinge wat die swaard verdien, sodat julle kan weet dat daar 'n oordeel is.