1 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:

2 På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.

3 Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.

4 Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden:

5 att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?

6 Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen,

7 Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: »Var är han?»

8 Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten.

9 Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer.

10 Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning.

11 Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.

12 Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga,

13 är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom,

14 så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.

15 Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk.

16 Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt.

17 Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.

18 Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.

19 Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.

20 Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter.

21 Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd.

22 Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.

23 Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.

24 Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott.

25 När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.

26 Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda.

27 Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom.

28 Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.

29 Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.

1 Toe het Sofar, die Naämatiet, geantwoord en gesê:

2 Daarom juis antwoord my gedagtes my, en wel weens my haastigheid in my.

3 'n Bestraffing wat vir my griewend is, moet ek aanhoor; maar die gees uit my verstand antwoord my.

4 Weet jy wel dit wat van altyd af was, vandat die mens op die aarde gemaak is:

5 dat die gejubel van die goddelose kort van duur is en die vreugde van die roekelose net vir 'n oomblik?

6 Al klim sy hoogheid na die hemel toe op, en al raak sy hoof aan die wolke --

7 soos sy eie drek vergaan hy vir ewig; die wat hom gesien het, vra: Waar is hy?

8 Soos 'n droom vlieg hy weg, sodat 'n mens hom nie meer vind nie; en hy word verjaag soos 'n naggesig.

9 Die oog wat hom gesien het, sien hom nie meer nie; en sy plek aanskou hom nie meer nie.

10 Sy kinders moet die guns soek van armes, en met eie hande moet hy sy vermoë teruggee.

11 Sy gebeente was vol van sy jeugdige krag; maar met hom saam lê dit in die stof.

12 Al smaak die kwaad soet in sy mond, al verberg hy dit onder sy tong,

13 al spaar hy dit, en al wil hy dit nie laat vaar nie, maar dit terughou in sy verhemelte --

14 tog word sy voedsel in sy ingewande verander, dit word gal van adders in sy binneste.

15 Rykdom het hy verslind, maar hy moet dit weer uitspuug; uit sy buik dryf God dit weg.

16 Die gif van adders suig hy in, die tong van 'n slang maak hom dood.

17 Hy mag hom nie verlustig in beke, in vloeiende strome van heuning en dikmelk nie.

18 Wat hy deur arbeid verkry het, gee hy terug sonder om dit in te sluk; na die maat van sy ingeruilde rykdom sal hy nie bly wees nie.

19 Want hy het die armes verdruk, aan hulle lot oorgelaat; 'n huis het hy geroof, maar hy sal dit nie opbou nie.

20 Want hy het geen rus geken in sy binneste nie; so sal hy dan nie ontsnap met sy kosbare goed nie.

21 Niks het ontkom aan sy vraatsug nie; daarom is sy voorspoed nie duursaam nie.

22 By die volheid van sy oorvloed sal hy benoud wees: al die hande van ellendiges oorval hom.

23 Om sy buik te vul, sal Hy teen hom uitstuur sy toorngloed, en Hy sal dit op hom laat reën as sy voedsel.

24 Hy sal vlug vir die ysterwapens -- 'n koperboog sal hom deurboor.

25 Hy trek -- daar kom dit uit sy rug, en die glinsterende swaard gaan uit sy gal; verskrikkinge is op hom!

26 Pure duisternis is bewaar vir sy skatte; 'n vuur wat nie deur mense aangeblaas is nie, verteer hom; dit wei af wat in sy tent oorbly.

27 Die hemel openbaar sy ongeregtigheid, en die aarde staan teen hom op.

28 Weggevoer word die opbrings van sy huis -- goed wat wegspoel op die dag van sy toorn.

29 Dit is die deel van die goddelose mens van die kant van God en die erfdeel wat vir hom bestem is deur God.