1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.

1 En Job het verder sy spreuk aangehef en gesê:

2 Ag, was ek maar soos in die vorige maande, soos in die dae toe God my bewaar het;

3 toe sy lamp bo my hoof geskyn het, ek by sy lig die duisternis deurwandel het;

4 soos ek was in my herfsdae toe die verborgenheid van God oor my tent was;

5 toe die Almagtige nog by my was, my kinders rondom my;

6 toe my voetstappe gewas is in dikmelk en die rots by my strome van olie uitgegiet het.

7 Toe ek uitgegaan het na die poort, op na die stad toe, op die markplein my sitplek reggemaak het,

8 het die seuns weggekruip as hulle my sien, en grysaards het hulle opgerig en bly staan.

9 Vorste het hulle woorde ingehou en die hand op hul mond gelê.

10 Die stem van edeles is teruggehou, en hulle tong het gekleef aan hul verhemelte.

11 Want het 'n oor net gehoor, dan prys dit my gelukkig; en het 'n oog net gesien, dan gee dit vir my getuienis.

12 Want ek het die ellendige gered wat om hulp geroep het, en die wees en hom wat geen helper het nie.

13 Die seën van hom wat klaar was om onder te gaan, het op my gekom; en die hart van die weduwee het ek laat jubel.

14 Die geregtigheid was my kleed, en ek sy kleed; my reg was soos 'n mantel en 'n tulband.

15 Oë was ek vir die blinde, en voete vir die lamme was ek.

16 'n Vader was ek vir die behoeftiges; en die regsaak van hom wat ek nie geken het nie, het ek ondersoek.

17 En ek het die tande van die kwaaddoener stukkend gebreek en die buit uit sy gebit geslinger.

18 So het ek dan gedink: By my nes sal ek die asem uitblaas, en soos die feniks my dae vermenigvuldig.

19 My wortel staan oop na die water toe, en dou vernag op my tak.

20 My eer is altyd nuut by my, en my boog bly jonk in my hand.

21 Na my het hulle geluister vol verwagting, en hulle het stil my raad aangehoor.

22 N my woorde het hulle nie weer gespreek nie, en my rede het op hulle gedrup.

23 En hulle het op my gewag soos op reën, en hulle mond wyd oopgemaak soos vir lentereëns.

24 Ek het hulle toegelag as hulle moedeloos was, en hulle kon die lig van my gesig nie verdonker nie.

25 Het ek die weg na hulle toe gekies, dan sit ek as voorman en woon soos 'n koning onder die skare, soos een wat treuriges vertroos.