1 Då tog Job till orda och sade:

2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

1 Maar Job het geantwoord en gesê:

2 Ag, was my verdriet maar goed geweeg en my ongeluk meteens in 'n skaal opgehef!

3 Ja, dan sou dit swaarder wees as die sand van die see; daarom is my woorde onbedagsaam.

4 Want die pyle van die Almagtige is in my, waarvan my gees die gif indrink; die verskrikkinge van God stel hulle teen my op.

5 Balk die wilde-esel by die grasspruitjies? Of bulk 'n bees by sy voer?

6 Word iets wat laf is, sonder sout geëet? Of is daar smaak in die wit van 'n eier?

7 My siel weier om dit aan te raak; dit is net soos my walglike spys.

8 Ag, mag my bede maar uitkom, en mag God my verwagting maar gee!

9 En mag dit God behaag om my te verpletter, sy hand uit te strek en my af te sny!

10 Dan sou ek nog troos hê; ja, ek sou van vreugde opspring in onbarmhartige smart; want die woorde van die Heilige het ek nie verloën nie.

11 Wat is my krag, dat ek sou kan wag; en wat my uiteinde, dat ek geduldig sou wees?

12 Is my krag 'n krag van klip of my vlees van koper?

13 Is ek dan nie hulpeloos in myself nie, en is redding nie vir my weggedrywe nie?

14 Vir die moedelose moet daar liefde wees van die kant van sy vriend, ook al laat hy die vrees vir die Almagtige vaar.

15 My broers het troueloos gehandel soos 'n spruit, soos die bedding van spruite wat wegloop,

16 wat troebel is vanweë die ys, waarin die sneeu hom verberg --

17 in die tyd van gloeihitte verdwyn hulle; as dit warm word, droog hulle op uit hul plek.

18 Die paaie van hulle loop kronkelend weg en gaan heen in die wildernis en vergaan.

19 Die karavane van Tema het uitgekyk, die reisigers van Skeba het daarop gewag.

20 Hulle het beskaamd gestaan in hul vertroue; hulle het daarby gekom en was teleurgesteld.

21 So het julle dan vir my niks geword nie: julle sien verskrikking, en julle het gevrees.

22 Het ek dan gesê: Gee my iets? Of: Bring vir my 'n omkoopgeskenk uit julle vermoë?

23 Of: Red my uit die hand van die teëstander? Of: Verlos my uit die hand van tiranne?

24 Onderrig my, en ,k sal swyg; en maak my duidelik waarin ek my misgaan het.

25 Hoe kragtig is opregte woorde, maar wat rig 'n bestraffing uit, van julle afkomstig?

26 Dink julle om woorde te bestraf? Maar die woorde van 'n wanhopige is vir die wind!

27 Ja, julle sou 'n wees uitloot en julle vriend verhandel.

28 Maar nou, kyk my asseblief aan: ek sal julle waarlik nie in jul gesig belieg nie.

29 Keer tog terug -- laat daar geen onreg wees nie! Ja, keer terug -- nog is my geregtigheid daar.

30 Is daar onreg op my tong? Of kan my verhemelte nie die onheile onderskei nie?