1 För sångmästaren; en psalm; en sång av David.2 Gud, dig lovar man i stillhet i Sion, och till dig får man infria löfte.3 Du som hör bön, till dig kommer allt kött.4 Mina missgärningar voro mig övermäktiga; men du förlåter våra överträdelser.5 Säll är den som du utväljer och låter komma till dig, så att han får bo i dina gårdar. Må vi få mätta oss med det goda i ditt hus, det heliga i ditt tempel.6 Med underbara gärningar bönhör du oss i rättfärdighet, du vår frälsnings Gud, du som är en tillflykt för alla jordens ändar och för havet i fjärran;7 du som gör bergen fasta genom din kraft, ty du är omgjordad med makt;8 du som stillar havens brus, deras böljors brus och folkens larm.9 De som bo vid jordens ändar häpna för dina tecken; österland och västerland uppfyller du med jubel.10 Du låter dig vårda om landet och giver det överflöd, rikedom i ymnigt mått; Guds källa har vatten till fyllest. Du bereder säd åt människorna, när du så bereder jorden.11 Dess fåror vattnar du, du jämnar det som är upplöjt; med regnskurar uppmjukar du den, det som växer därpå välsignar du.12 Du kröner året med ditt goda, och dina spår drypa av fetma.13 Betesmarkerna i öknen drypa, och höjderna omgjorda sig med fröjd.14 Ängarna hölja sig i hjordar, och dalarna betäckas med säd; man höjer jubelrop och sjunger.

1 Salmo di cantico di Davide, dato al capo de’ Musici O DIO, lode ti aspetta in Sion; E quivi ti saran pagati i voti.2 O tu ch’esaudisci i preghi, Ogni carne verrà a te.3 Cose inique mi avevano sopraffatto; Ma tu purghi le nostre trasgressioni.4 Beato colui che tu avrai eletto, ed avrai fatto accostare a te. Acciocchè abiti ne’ tuoi cortili! Noi saremo saziati de’ beni della tua Casa, Delle cose sante del tuo Tempio.5 O Dio della nostra salute, Confidanza di tutte le estremità le più lontane della terra e del mare, Rispondici, per la tua giustizia, in maniere tremende6 Esso, colla sua potenza, ferma i monti; Egli è cinto di forza.7 Egli acqueta il romor de’ mari, lo strepito delle sue onde, E il tumulto de’ popoli.8 Onde quelli che abitano nella estremità della terra temono de’ tuoi miracoli: Tu fai giubilare i luoghi, onde esce la mattina e la sera.9 Tu visiti la terra, e l’abbeveri; Tu l’arricchisci grandemente; I ruscelli di Dio son pieni d’acqua; Tu apparecchi agli uomini il lor frumento, dopo che tu l’hai così preparata.10 Tu adacqui le sue porche; tu pareggi i suoi solchi; Tu la stempri colle stille della tua pioggia; tu benedici i suoi germogli;11 Tu coroni de’ tuoi beni l’annata; E le tue orbite stillano grasso.12 Le mandrie del deserto stillano; E i colli son cinti di gioia.13 Le pianure son rivestite di gregge, E le valli coperte di biade; Dànno voci di allegrezza, ed anche cantano